Vadstena slott, byggt som försvarsanläggning av Gustav Vasa på 1500-talet, inrymmer idag Landsarkivet i Vadstena.
Under Vadstenas äldsta tider fanns ingen försvarsborg till skydd för staden, inte ens Bjälboättens palats hade den funktionen på 1200- och 1300-talet, innan det blev en del av Vadstena kloster, dock uppfördes en enklare stadsmur runt staden på 1400-talet. Borgbygget påbörjades inte för att hålla yttre fiender stången, utan för att hålla ordning på upproriska bönder. År 1545, ett par år efter Dackefejden hade slagits ned i Småland och södra Östergötland, sattes spadarna i jorden till detta slott vid Vätterns strand. Intill 1555 var målsättningen för byggnadsverksamheten vid Vadstena slott att skapa en stark befästning. Av hittills okänd anledning fullföljdes emellertid inte dessa avsikter.
Slottet byggdes i en stadsdel från 1400-talet som kallades Sanden, på grund av markens beskaffenhet. Valet av plats berodde säkert på de naturmässiga förutsättningarna med vatten eller sankområden som mer eller mindre omslöt denna. Problemet med att det redan fanns en bebyggelse löstes genom att man erbjöd invånarna, mestadels hantverkare såsom kopparslagare, skinnare, smeder, skomakare och skräddare, ersättningstomter i andra delar av staden. Gyttret av grå trähus revs. Året efter avhysningen inleddes arbetet med att uppföra slottet med tillhörande vallar och vallgravar.
Under den följande utbyggnadsperioden, som varade från 1555 till omkring 1563, inriktade man sig istället på att utifrån de givna förutsättningarna skapa en modern och representativ furstebostad åt Gustav Vasas son Magnus, som hade fått Östergötland till sitt hertigdöme. Byggmästare var Arendt de Roy. Det ursprungliga porthuset byggdes ut mot söder och förbands genom envåninga mellanlängor med västra och östra stenhusen, vilka samtidigt förhöjdes med låga ovanvåningar. Under denna period tillkom också de utbyggda trapptornen vid gårdsfasaden liksom trapporna vid sidorna av huvudportalen. I och med detta hade slottet fått sin slutgiltiga utsträckning i planet. Byggnaden blev emellertid aldrig helt fullbordad i enlighet med detta program och de på rekonstruktionsritningen återgivna takformerna måste därför betraktas som fria rekonstruktioner utförda i anslutning till franska förebilder. Paviljongssystemet byggde på kombinationen av tvåvåniga paviljonger sammanbundna medelst envåniga mellanlängor. Arkitekten till renässanspalatset är okänd, men däremot är det känt att flera klosterbyggnader i Östergötland fick bidraga med byggnadsmaterial i uppförandet av slottets murar.
Under senare delen av 1500-talet lät Johan III ta fram planen för slottets tredje våning, vilken planerades med två rikssalar och ett slottskapell. Våningen blev dock inte klar förrän tidigt 1600-tal. År 1620 uppsattes den andra av slottets två praktgavlar, vilket bidragit till att slottet ofta har ansetts vara färdigbyggt det året. Smärre förändringar har gjorts på slottets tornhuvar och lanterniner under senare delen av 1600-talet.
Beslutet att de återstående vallarna till Vadstena slott skulle återuppbyggas togs av Riksdagen 1994. Det var resultatet av 140 års debatt som börjat direkt efter att de rivits i mitten av 1800-talet, då man behövde jordmassorna som utfyllnad för den nya hamnpiren. Slottet skulle nu genomgå en ny förändring, med uppförandet av nya vallar och torn. Målsättningen var att de nya vallarna skulle utformas så att borggårdsmiljön och slottsanläggningens exteriör i möjligaste mån återställdes med stora antikvariska och arkitektoniska hänsynstagande. För att ge en mer kulturhistoriskt utformad miljö och mildra intrycket av massiva murar mot borggården, föreslogs att de tornbyggnader som en gång fanns på borggården återuppfördes. Kritik på den uppförda vallen från 1984 framfördes både vad gällde den yttre profilen och dess tekniska konstruktion. En lösning kunde vara att inte ta 1600-talets förmodade vallutformning som den återuppbyggda vallen från 1984 utgick ifrån utan istället från ett åldrat utseende sådant det framgick av uppmätningar utförda på 1700-talet. Man undvek därmed funktionella och praktiska problem som jordras och borggårdsmiljön skulle få ett mer tilltalande utseende.
Inför nybyggnationen av borgområdet utfördes en arkeologisk utgrävning, de första sedan åren 1958-1962 och 1980. Sommaren 1994 gjordes en provundersökning av den västra och södra vallen. Man hittade då lämningar av ler- och trägolv, stolphål, ugn, syllstenar och träsyllar samt metaller, djurben (matavfall) och keramik. Resultaten från förundersökningen visade att det fanns rester av bebyggelse i hela den västra vallen medan den verkade upphöra ungefär i mitten av den södra utmed ett våtmarksområde. Det var spår av den gamla stadsdelen Sanden, från tidsperioden 1400-1544. Ett dussin tomter från senaste delen av medeltiden kom sedan att totalundersökas av Riksantikvarieämbetet och var klara i december 1995.
För att skona de värdefulla 1500-talsportalerna vid den dåvarande infarten, byggdes istället en traditionell klaffbro i trä över vallgraven. Den stod färdig hösten 1995. Den mur som under 1960-talet uppförts längs borggårdens södra sida fick i början av juni 1995 ge vika för grävskoporna. Den 21 augusti 1999 invigdes de återuppförda försvarsvallarna vilka idag inrymmer västra Östergötlands största samlingssal för fester, mässor och dylikt, samt lokaler tillhörande Landsarkivet.
