Svalbards kyrka ligger i Longyearbyen på Svalbard och är världens nordligaste kyrka. Kyrkan är en långhuskyrka i trä med 140 platser. Den byggdes 1957, konsekrerades 24 augusti 1958 av biskop Alf Wiig och blev ombyggd 2004. Arkitekt för kyrkan var Hans Magnus. Svalbards första kyrka byggdes 1921, men blev nedbränd under andra världskriget.
Förvaltningen av Svalbards kyrka övertogs av Statens bygge – og eiendomsdirektorat (i dag Statsbygg) 1977. Efter ombyggnaden 2004 blev kyrkan ansluten till fjärrvärmenätet i Longyearbyen.
Svalbard prestegjeld ingår i Tromsø domprosti som tillhör Nord-Hålogalands stift. Det är tre anställda: sockenpräst, hjälppräst och hushållsföreståndare. Verksamheten, i regi av Den norske kirke, finansieras över svalbardbudgeten. Sockenprästen är ansvarig för att förvalta den del av budgeten som går till kyrkans verksamhet.
Prästen och hjälpprästen utför kyrkliga handlingar som gudstjänster, dop, konfirmation, vigsel, rådgivning och andra kyrkliga tjänster. Dessutom bedrivs barn- och ungdomsarbete. Utöver den norska bosättningen i Longyearbyen och Ny-Ålesund, befolkningen i Barentsburg och den polska befolkningen i Hornsund, besöker kyrkan också invånarna i Svea, trapper och andra som övervintrar på Svalbard. Kyrkan samarbetar med den rysk-ortodoxa kyrkan och den katolska kyrkan i Norge när det gäller betjäning av de ryska och polska bosättningarna.
Biskopen i Nord-Hålogaland har tillsyn över kyrkans verksamhet. Anställning av de kyrkligt anställda sker vid Nord-Hålogaland stiftsråd, som också har arbetsgivaransvaret. Eftersom norsk lag inte gäller på Svalbard, gäller heller inte kyrkolagen. Det finns inget församlingsråd på Svalbard, men ett kyrkoråd är valt, som är ett slags husstyre för kyrkan och ett samrådsorgan för sockenprästen. Sockenprästen leder den kyrkliga verksamheten på Svalbard.