Vasa, eller Wasa, är ett svenskt örlogsskepp som kapsejsade och sjönk utanför Beckholmen i inloppet till Stockholm på sin jungfruresa den 10 augusti 1628. Skeppet bärgades den 24 april 1961 och är sedan 1990 inhyst i Vasamuseet på Djurgården i Stockholm. Det samtida namnet på skeppet var Vasen efter den vase som finns i Vasaättens släktvapen. Vasa föll i stort sett i glömska efter några tidiga misslyckade försök att bärga henne. Hon lokaliserades åter 1956 och bärgades fem år senare i stort sett intakt. Hon hystes i en tillfällig byggnad som kallades Wasavarvet till 1988 då hon bogserades till det nya Vasamuseet. Vasa är unikt välbevarad och är det enda 1600-talsskeppet i världen som bärgats i så gott skick. Vasa har blivit en av Sveriges populäraste turistattraktioner och har hittills lockat över 25 miljoner besökare.
Den exakta orsaken till att Vasa förliste är inte helt klarlagd, men det är fastlagt att hon var alldeles för rank för att kunna segla stabilt vid hårdare vind. Skeppet utrustades bland annat med ett extra batteridäck utan hänsyn till stabilitet. Trots att hon inte klarade ett stabilitetstest när hon låg i kaj lät man henne segla på grund av Gustaf II Adolfs påtryckningar för att se henne sättas in i sjöstriderna som rasade under trettioåriga kriget. Förhör hölls efter förlisningen, men eftersom kungen själv godkänt alla mått dömdes ingen för katastrofen.
Inuti skeppet och runt förlisningsplatsen har tusentals föremål och kvarlevor av 16 människor återfunnits. Bland föremålen finns kläder, vapen, kanoner, verktyg, mynt, mat och dryck och sex av Vasas tio segel. Föremålen och skeppet har varit ovärderliga för detaljerad kunskap om vardagsliv, sjöstrid och skeppsbyggnadsteknik under tidigt 1600-tal. När Vasa byggdes skulle hon representera Sveriges militära och politiska makt och Gustav II Adolfs auktoritet som krigarkung. Stora kostnader lades ner på att dekorera och utrusta skeppet. Hon var en av de största och tyngst bestyckade krigsfartygen i världen när hon byggdes och var utsmyckad med hundratals skulpturer i bjärta och levande färger.
Under 1600-talet gick Sverige från att vara ett litet, fattigt kungarike i den nordeuropeiska periferin utan större inflytande till att bli en av de viktigaste stormakterna i europeisk politik och, från 1611 till 1718, att vara den mäktigaste staten i Östersjön. Perioden går under namnet stormaktstiden och möjliggjordes av en rad skickliga monarker och etableringen av en starkt militariserad centralmakt med en effektiv krigsmaskin. Processen används av svenska historiker som en av de mest extrema exempel på hur ett land utnyttjat så gott som alla sina resurser till att föra krig; det lilla nordiska kungariket hade genom ett enormt skattetryck förvandlats till en militärstat.
där den svenska flottan förlorade två mindre skepp; flaggskeppet Tigern tillfångatogs och Solen sprängdes av sin egen besättning när fartyget bordades av polackerna. Amiralerna på båda sidor dödades under slaget.]] Gustav II Adolf var en av de skickligaste och mest krigiska av Sveriges kungar och hade varit kung i mer än ett decennium när Vasa byggdes. Den svenska flottan var i dåligt skick och Sverige var i krig med Polen sen 1625 och man var bekymrad över hur trettioåriga kriget gick i Tyskland. Kriget hade rasat sen 1618 och läget såg dystert ut för den protestantiska sidan. För att säkra Sveriges intressen och för att kunna föra effektivt krig mot Polen krävdes en stark östersjöflotta.
Flottan drabbades av flera svåra bakslag under 1620-talet. 1625 råkade en flottstyrka utanför Rigabukten ut för en svår storm och 10 skepp gick på grund och förstördes. I Slaget å Danzigs redd 1627 blev en svensk blockadstyrka utanför Danzig utmanövrerad och besegrad av en större polsk styrka, och man förlorade två mindre skepp. Tigern, den svenske amiralens flaggskepp, tillfångatogs och Solen sprängdes av sin egen besättning efter att hon äntrats och nästan tvingats till att stryka flagg. 1628 förlorade man ytterligare tre stora skepp på mindre än en månad: amiral Clas Larsson Flemings flaggskepp Kristina förstördes i en storm utanför Danzig, Riksnyckeln gick på grund utanför Viksten och, kanske mest förargligt för den svenska kronan, sjönk Vasa under sin jungfrufärd. Situationen förvärrades ytterligare för flottan av att Gustav Adolf förde krig på flera fronter. Förutom kriget mot Polen var man tvungen att ingripa mot katolska styrkor som hade ockuperat hela Jylland och hotade Köpenhamn. Även om den svenske kungen hade föga sympati för Kristian IV och arvfienden Danmark var det ännu värre om den strategiska passagen från Östersjön till Nordsjön skulle kontrolleras av katolska intressen.
Fram till början av 1600-talet hade den svenska flottan främst utgjorts av små skepp, med ett batteridäck utrustat med relativt lätta kanoner. Skeppen var billigare än större skepp och bättre lämpade för eskort och för att patrullera viktiga farleder. En flotta med stora skepp kunde däremot ingjuta mer respekt och kunde vara ett effektivt sätt att etablera auktoritet över såväl fiender som allierade. För den ambitiöse krigarkungen Gustav II Adolf var en flotta med en kärna av stora och mäktiga skepp ett tillfälle som inte kunde gå förlorat. Vasa var det första av fem skepp som var avsedda att vara sin tids största och mest praktfulla fartyg. Tre av de fyra övriga skeppen Kronan, Scepter och Göta Ark fyllde framgångsrikt rollen som kärnan i den svenska flottan till 1660-talet. De skepp som var namngivna efter riksregalierna kallades regalskepp och var i praktiken också de största och tyngst beväpnade.
När Vasa beställdes leddes arbetet på Skeppsholmens varv (det moderna namnet är Blasieholmen) av Antonius Monier med nederländaren Henrik Hybertsson som skeppsbyggmästare. 16 januari 1625 tog Henrik och hans bror, Arendt Hybertsson (de Groote) över skeppsgården och skrev under ett kontrakt för att bygga fyra skepp, två större med kölar runt 135 fot (41 m) och två mindre på 108 fot (33 m).
Efter ett par år fick skeppsgården ekonomiska problem som försenade byggandet de beställda skeppen. Samtidigt förlorade den svenska flottan 10 skepp i en storm och kungen skickade ett brev till amiral Clas Fleming där han insisterade på att han skulle se till att Henrik snabbade på bygget av de två mindre skeppen. I brevet skickade kungen mått på skeppet som skulle ha en köl på 120 fot (37 m). Det här orskade Henrik problem eftersom de nya måttangivelserna nu låg mellan de tidigare angivelserna för de större och mindre fartygen och stockar till kölen hade redan huggits. I ytterligare ett brev 22 februari 1626 krävde kungen återigen att de nya måtten skulle följas.
Hybertsson fick aldrig se Vasa färdigbyggd. Han blev sjuk i slutet av 1625, när byggnationen pågått i ett år, och dog våren 1627. Ansvaret för bygget föll på Henriks assistent, Henrik ”Hein” Jacobsson, även han en nederländsk invandrare.
Vasa var tillräckligt långt kommen 1627 för att hon skulle kunna sjösättas på våren. Efter det började arbetet med att slutföra väderdäcket, akterkastellet, galjonen och riggen. Vid den tiden hade Sverige fortfarande inte utvecklat någon större industri för tillverkninge av segeltyg och man var tvungen att beställa tyg från utländska tillverkare i Frankrike, Tyskland och Nederländerna. Seglen tillverkades främst av hampa och delvis av lin. Riggen var helt och hållet av hampa som importerats från Lettland via Riga. Kungen besökte skeppsgården i januari 1628 och gjorde vad som troligen var hans enda besök ombord.
Medan skeppet utrustades gav amiral Fleming order om att man skulle pröva Vasas stabilitet. Standardtestet var att låta 30 sjömän springa fram och tillbaka från en sida av skeppet till den andra för att se hur mycket skeppet skulle kränga. När man gjorde detta på Vasa började skeppet att kränga så mycket att man avbröt testet efter bara tre vändor. Förvånande nog var varken Hein Jacobsson eller Johan Isbrandsson, de två skeppsbyggmästarna, närvarande vid stabilitetstestet.
Skeppet var alltså farligt instabilt, och det visste kapten Hansson, amiral Fleming och många i besättningen efter stabilitetstestet. Fleming hade nog önskat att kungen var närvarande vid sjösättningen, men kungen var upptagen i Polen och upprepade i brev efter brev sina krav att skeppet skulle bli stridsdugligt så snart som möjligt.
Det finns mycket förvirring om Vasa blev förlängd medan hon byggde och huruvida ett extra batteridäck lades till efter att byggnationen påbörjats. Det finns mycket lite bevis som stödjer tesen om att Vasa genomgick några omfattande modifikationer efter att kölen sträckts. Skepp som var samtida med Vasa som blev förstorade blev ofta delade på mitten och resulterade i mycket tydliga skarvar i konstruktionen. Inga sådana skarvar finns på Vasa. Att ytterligare ett batteridäck lades till är svårare att avfärda, men det finns tydliga bevis att så inte var fallet. Kungen beställde 72 24-pundare till skeppet 5 augusti 1626, vilket skulle varit alldeles för många för ett enda batteridäck. Eftersom beställningen skedde mindre än fem månader efter att man börjat bygga skeppet måste det ha ingått i de ursprungliga specifikationerna. Som parallell hade det franska skeppet Galion du Guise, enligt Arendt Hybertsson förebilden för Vasa, också två batteridäck.
Vasa byggdes under en övergångsperiod för marin krigföring, från en tid då äntring fortfarande var en av de huvudsakliga taktikerna till tiden då linjeskeppen började dominera sjöslagen med fokus på överlägsen eldkraft och strikta formationer. Vasa var utrustad med både ansenlig eldkraft och en hög akter som skulle tjäna som en eldgivningsplattform i närstrid. Hon var inte det största skeppet som byggts och hade inte heller det största antalet kanoner. Det som gjorde att hon kan betraktas som det slagkraftigaste krigsskepp när hon byggdes var att hennes bredsida, den sammanlagda vikten av den ammunition som kunde slungas från en sida av skeppet om alla kanoner avfyrades samtidigt, var på 267 kg. Det var inte förrän på 1630-talet som ett skepp som kunde avfyra större mängder ammunition skulle byggas. Det här stora övertaget i eldkraft var också inhyst i ett skepp som var relativt litet i jämförelse med dess bestyckning. Som jämförelse hade USS Constitution, en berömd amerikansk fregatt som byggdes 169 år efter Vasa, en bredsida som var ungefär likvärdig, men med ett skrov som vägde över 700 ton mer än Vasa.
Sjöartilleriet låg i början av 1600-talet ännu i sin linda. Kanoner var dyra och hade en betydligt längre livslängd än något krigsskepp. I Sverige och många andra länder i Europa tillhörde inte enskilda pjäser ett skepp, utan kunde bytas ut beroende på skeppets syfte och uppdrag. Det var inte alltför ovanligt att kanoner kunde tjänstgöra i närmare 100 år och de flesta krigsskepp hade en livslängd på 15 till 20 år. Skeppen blev därför mestadels utrustade med kanoner av varierande ålder och storlek. Det som gjorde att Vasa kunde ha en så stor eldkraft var inte bara att ett osedvanligt stort antal kanoner relativt utrymmet, utan även att 46 av de 48 24-pundarna var av en ny och lättare konstruktion (De återstående två 24-pundarna var av den äldre, tyngre typen). Vasas kanoner var som brukligt gjutna i brons, och i specialgjorda engångsformar, men med så stor precision att deras väsentliga mått varierade med enbart några millimeter, och med en kaliber på nästan exakt 146 mm. Den totala vikten för kanonerna var 72 200 kilo. I övrigt bestod bestyckningen av:
Rundkulor och så kallade avriggningsskott (pikelod, saxelod, kedjelod och länklod) utgjorde ammunition samt brandbomber och fyrkransar. Enligt bevarade handlingar skulle Vasa medföra 6 tunnor och 185 pund krut. En 24-pundig kanon krävde en bemanning av sju man, som var utrustade med laddskyffel, viskare, sättare, kruthorn, luntstake, kanonspakar med mera.
. Skulpturerna är målade i vad som anses vara de ursprungliga färgerna. De två keruberna i mitten håller upp släkten Vasas vapen, en sädeskärve, eller vase, som gett skeppet dess namn.]]
När Vasa byggdes utsmyckades hon med skulpturer som skulle hylla och glorifiera monarkens auktoritet, visdom och skicklighet som krigsherre samtidigt som de skulle håna och skrämma fienden. Skulpturerna utgjorde en ansenlig del den totala kostnaden för att bygga skeppet och vägde så mycket att de i viss mån hämmade skeppets manöverduglighet. Bildspråket som tillämpades på utsmyckningen baserades till största del på renässansen hyllning och idealisering av den romerska och grekiska antiken, importerat till Sverige från Italien genom tyska och nederländska mästare. Motiven domineras av Medelhavets mytologi och historia, men det finns även figurer från gamla testamentet och t.o.m. ett fåtal från det gamla Egypten. Många av skulpturerna är i en holländsk grotesk stil som föreställer fantastiska och skrämmande varelser, som sjöjungfrur, vildmän, monster och tritoner. Dekorationen inne i själva skeppet är mycket mer sparsam och är mestadels begränsad till befälens utrymmen och amiralskajutan i aktern.
Rester av färg har återfunnits på många skulpturer och andra delar av skeppet. Samtliga skulpturer var ursprungligen målade i klara, bjärta färger som i vissa fall förstärktes med äkta bladguld. Sidorna av galjonen (den utstickande plattformen under bogsprötet), relingen, taket på låringsgallerierna och bakgrunden på akterspegeln var alla målade röda och skulpturerna i naturliga färger. Tidigare trodde man att bakgrundsfärgen var blå och att de flesta skulpturerna vara helt förgyllda, något som tydligt kan ses i avbildningar av Vasa från 1970-talet till tidigt 90-tal, exempelvis i illustrationer av Björn Landström och i marinmålningar av Francis Smitheman. Under det sena 90-talet reviderades denna framställning, något som tydligt återspeglas i reproduktioner gjorda under senare år. Vasas målade skultpurer representerar bland de sista spåren av den medeltida skulpturtraditionen, med dess förkärlek för bjärta, nästan kitschiga färger, innan barocken tar över med tunga helförgyllningar.
Skultpurerna är snidade i ek, furu och lind och många av de större figurerna, som det tre meter stora lejonet som utgjorde galjonsfiguren består av flera mindre delar som har snidats för sig och sen satts ihop med järnbultar. Det finns ungefär 500 skulpturer, de flesta koncentrerade till det höga akterkastellet och dess gallerier och på galjonen längst fram på skeppet. Skulpturer av Herkules återfinns som varandras pendanger på de lägre låringsgallerierna, en äldre och en yngre. De representerar motsatta egenskaper av den mytologiska hjälten som var oerhört populär både under antiken och i 1600-talets Europa. På akterspegeln (den höga, platta ytan bak på skeppet) återfinns många bibliska och patriotiska motiv. Ett särskilt populärt och ständigt återkommande motiv är lejonet, som finns som rytande maskaroner på insidan av samtliga kanonportar, på vardera sida av riksvapnet, som den stora galjonsfiguren och t.o.m. klängandes högst upp på det tio meter höga rodret. På vardera sida om galjonen fanns ursprungligen 20 skulpturer (även om bara 19 har återfunnits) som föreställer romerska kejsare från Tiberius till Septimius Severus. Nästan all heroisk eller positiv ikonografi är tänkt att direkt eller indirekt förknippas med kungen och hade avsikten att glorifiera honom som en absolut och felfri härskare. Den enda egentliga avbildningen av kungen är placerad högst upp på akterspegeln, där han återges som en ung pojke med långt, böljande hår. Här är han på väg att bli krönt (med en alldeles för stor krona) av två gripar som representerar hans far, Karl IX.
Minst sex mästersnidare arbetade minst två år med att färdigställa skultpurerna och assisterades troligen av ett okänt antal lärlingar och medhjälpare. Ingen skulptör har kunnat signera sina verk, men den distinkta stilen hos en av de mest erfarna bildsnidarna, tysken Mårten Redtmer, går att identifiera. Andra konstnärer som Hans Clausink, Johan Didrichson Tijsen (eller Thessen) och möjligtvis Marcus Ledens, var anlitade för omfattande arbete vid skeppsvarvet när Vasa byggdes, men deras stilar har inte gått att associera med individuella skultpurer. The artistiska kvalitén på snideriet varierar avsevärt och runt fyra rätt distinkta stilar har identifierats. Den enda som med säkerhet kan förknippas med en viss konstnär är Mårten Redtmers verk och dessa har beskrivits som "kraftfulla, livfulla och naturalistiska" och kan med stor säkerhet förknippas med en ansenlig del av skulpturerna, vilket inkluderar några av de viktigaste och mest prestigefyllda motiven; galjonslejonet, det kungliga vapnet och avbildningen av kungen högst upp på akterspegeln. Två av de andra stilarna beskrivs som "elegant [...] lite stereotyp och mannieristisk", respektive "tung, sävlig men ändå rik och livlig". Det fjärde och sista stilen anses betydlig underlägsen de andra tre och anses "stel och osmidig" och var utförd av snidare av lägre kompetens, kanske t.o.m. gesäller.
10 augusti 1628 beordrade kapten Söfring Hansson att Vasa skulle sätta segel på sin jungfrufärd mot ankringsplatsen vid Älvsnabben i Stockholms skärgård där hon skulle ta ombord soldater och proviant. Dagen var klar och still och den enda vind som blåste var en lätt bris från sydväst. Skeppet bogserades längs stranden till den södra delen av hamnen där man satte tre av de tio seglen, och skeppet började röra sig österut. Kanonportarna på nedre batteridäck var öppna och kanonen sköt salut när man började lämna Stockholms hamn. Äntligen hade det stora skeppet börjat sin första resa.
Efter att Vasa hade kommit ur lä, fyllde en kastvind hennes segel och hon började plötsligt kränga åt babord. Skoten släppte, och skeppet rätade upp sig när kastvinden passerat. Snart kom ytterligare en kastvind som åter tvingade ner skeppet på babords sida och den här gången krängde hon så kraftigt att vatten började forsa in i de öppna kanonportarna. Den inrusande vattnet gjorde att Vasas slagsida tilltog och hon kantrade och sjönk på 32 m djup 120 m från stranden. Överlevande besättningsmedlemmar klängde sig fast vid flytande bråte och de många närliggande småbåtarna som låg ut skyndade sig att undsätta. Trots deras insatser och det korta avståndet till land drunknade mellan 30 och 50 människor när skeppet sjönk enligt samtida rapporter. Flaggor och vimplar på för- och stormasten stod fortfarande ovanför vattenytan, men lutade kraftigt åt babord eftersom ballasten hade förskjutits när skeppet kantrat. Vasa sjönk i åsynen av en stor folkmassa om hundratals, om inte tusentals, vanliga stockholmare som kommit för att se det stora skeppet avsegla. Bland åskådarna fanns även utländska ambassadörer som tjänstgjorde som spioner åt Gustav II Adolfs vänner och fiender.
Redan tre dagar efter katastrofen gick ett kontrakt för bärgning av skeppet ut, men ingen av dessa försök lyckades. Det tidigaste försöket att bärga Vasa gjordes av den engelska ingenjören Ian Bulmer, men han lyckades bara med att räta upp skeppet något åt styrbord vilket ledde till att skeppet satte sig än säkrare i dyn och försvårade bärgning.
Bärgningstekniken under tidigt 1600-tal var betydligt enklare än idag, men följde i stort samma principer som användes för att bärga Vasa över 300 år senare. Två skepp eller gamla skeppsskrov sattes parallellt på vardera sidan av vraket och rep försedda med ankare sänktes och fästes i vraket. De två bärgningsskeppen fylldes med så mycket vatten så att de precis flöt, repen spändes och vattnet pumpades ut. När skeppen på ytan höjde sig över ytan drog de upp det sjunkna skeppet en bit och man kunde bogsera det in på något grundare vatten. Sen upprepade man processen tills hela skeppet var ovanför ytan och kunde flyta av egen kraft. Vasas egenvikt under vattnet var inte stor, men leran hon sjunkit ner i gjorde att hon satt fast i botten och skeppet krävde därför stor lyftkraft för att rubbas. Mer än 30 år efter att Vasa sjönk, 1664, tog Albreckt von Treileben och Andreas Peckell ett framgångsrikt försök att bärga hennes kanoner. Med en enkel dykarklocka lyckades de två att få upp mer än 50 kanoner.
Bärgningsförsöken avtog när det var uppenbart att skeppet inte kunde bärgas med dåtida tekniker, men Vasa föll inte helt i glömska efter att hennes kanoner bärgats. Skeppet nämns i flera historiker över Sverige och den svenska flottan, men skeppets exakta läge och andra detaljer varierade från verk till verk. 1844 lämnade flottofficern Anton Ludwig Fahnehjelm in en ansökan om rättigheter att få bärga Vasa, i vilken han påstod att han lokaliserat vraket. Fahnehjelm var en uppfinnare som hade formgivit en tidig form av lätt dykardräkt och hade deltagit i andra bärgningsoperationer tidigare. Det finns inga källor om vad som hände med Fahnehjelms ansökan, och det har antagits att något bärgningsförsök aldrig blev av. Nyligen har man hittat en karta i Stockholms stadsmuseums arkiv som daterats till 1830-talet där skeppets exakta position angetts på en karta med beskrivningen wrak bredvid en prickad cirkel inklusive detaljerade djupangivelser kring vrakplatsen. 1999 trädde också ett vittne fram som hävdade att hans far, en underofficer i svenska flottan, hade deltagit i dykningsövningar till Vasa på 1920-talet.
Under tidigt 1950-talet övervägde amatörarkeologen Anders Franzén möjligheterna att bärga vrak från de kalla, bräckta vattnen i Östersjön eftersom de var fria från skeppsmasken Teredo navalis som i varmare och saltare vatten snabbt brukar förstöra sjunkna träskepp. Franzén hade tidigare hjälpt till att lokalisera vrak som Äpplet och Lybska Svan, och efter långa och idoga efterforskningar började han söka även efter Vasa. Han tillbringade många år med att sondera Stockholms ström i närheten av de många angivna vrakplatser som fanns i källorna. Det var dock inte förrän han blev varse om en okänd topografisk avvikelse strax söder om Gustav V-dockan på Beckholmen som han kunde begränsa sina lodningar. 1956, med ett enkelt propplod av bly han tillverkat själv, lokaliserade han ett stort träobjekt nästan exakt parallellt med mynningen till dockan på Beckholmen. Fyndet blev mycket uppärksammat även om identifieringen av skeppet inte kunde säkras utan mer detaljerade undersökningar. Snart efter att man tillkännagivit fyndet började man planera för hur man skulle gräva ut och bärga Vasa. Svenska flottan deltog från ett tidigt stadium i arbetet tillsammans med diverse museer och Riksantikvarieämbetet som representerades i en officiell kommitté.
Vraket lyftes genom att man grävde sex tunnlar under skrovet och drog stålvajrar fästade vid pontoner genom dessa. Arbetet under skeppet var mycket farligt och innebar att dykare skulle spola ut lera och slam med vatten som sprutades genom så kallade zetterströmmunstycken under högt tryck. Sikten var ofta så gott som obefintlig och även under optimala förhållanden oftast bara några meter. Det fanns en mycket påtaglig risk att vraket när som helst skulle förskjutas eller sätta sig djupare i dyn medan en dykare arbetade i en av tunnlarna. Den nästan vertikala sektionen av tunnlarna på skrovets sidor kunde också kollapsa och begrava en dykare. Trots de farliga förhållandena utfördes över 1 300 dykningar utan några allvarligare olyckor.
Skeppet lotsades till grundare vatten genom 18 lyft mellan augusti och september 1959 och tog henne från 32 m djup till 16 m till ett mer skyddat område av Kastellholmsviken, som gjorde dykningar mindre komplicerade och där skeppet förbereddes för det sista lyftet mot ytan i ett och ett halvt år. Den 26 augusti 1960 kunde fler än 40 miljoner människor i åtta europeiska länder, via TV under en timma, följa bärgningsarbetet av bland annat en av Wasas kanoner.
Bråte, slagg och lera rensades från de övre däcken för att göra vraket lättare och man gjorde skrovet så vattentätt som möjligt. Kanonportarna tätades med specialbyggda lock, en tillfällig ersättning för det kollapsade akterkastellet byggdes och samtliga av de tusentals hål som sönderrostade järnbultar lämnat efter sig pluggades igen. Det första lyftet påbörjades 8 april 1961 och på morgonen 24 april var Vasa redo att se dagsljus igen för första gången på 333 år. Press från hela världen, tevekameror, 400 inbjudna gäster på pråmar och båtar och tusentals åskådare längs kajerna såg på när de första bjälkarna bröt vattenytan. Man tätade sen skeppet och satte det på en särskilt ponton och bogserade sen i väg det till Gustav V:s torrdocka där det skulle genomgå en detaljerad arkeologisk utgrävning.
Från slutet av 1961 hystes Vasa i en tillfällig byggnad som kallades Wasavarvet, vilket öppnade för publik den 16 februari 1962 genom salut från två av Vasas kanoner. Besökare kunde se skeppet från två nivåer och det största avståndet var 5 meter. År 1981 beslutade regeringen att man skulle bygga en permanent byggnad och man utlyste en designtävling. Det första spadtaget togs 1987 och Vasa bogserades in i det halvfärdiga Vasamuseet i december 1988. Museet öppnades officiellt 1990.
Åsikterna går fortfarande isär om vad som utlöste katastrofen och vem som kan betecknas som skyldig. Däremot anses det helt klart att Vasa inte var en beprövad konstruktion och hade ett mycket stort antal kanoner i förhållande till hennes vikt. Hade nedre kanonportarna varit stängda kanske katastrofen kunnat undvikas.
En annan skeppsbyggare än Hybertsson hade möjligen kunnat förutse problemen och ökat barlasten eller gjort henne högre och på samma sätt undgått katastrofen. Dessutom dog Hybertsson ett år före jungfruseglatsen och skeppsbyggarmästare Hein Jakobsson tog över bygget. Förhörsledarna konstaterade att Vasa antagligen var välbyggt, men fel proportionerat. Efter Vasa byggdes utmärkta skepp med både två och tre kanondäck.
Gustav II Adolf var en nydanare inom krigskonsten på land. Och sjöstriden hade under denna tid övergått från att ha bestått av att fiendeskepp närmade sig och sköt några skott, och sen snabbt övergick i närstrid – därav de 300 tänkta soldaterna som skulle skjuta vilt inpå besättningen på fiendens fartyg. 1650 skulle den så kallade linjeskeppstaktiken helt ta över. Den bestod av att de två fiendeflottorna formerade sig på linjer och sköt på varandra från avstånd. Vasa är ett uppenbart skepp mellan dessa två taktiker; hennes 20 meter höga akterdäck lämpar sig väl för att låta soldater skjuta nedåt på lägre fartyg, samtidigt som hennes två kanondäck skulle gjort henne effektiv i linjestrid.
Under de 333 år som Vasa låg på botten av Stockholms inlopp utsattes skeppet och dess innehåll för ett antal destruktiva krafter, varav nedbrytning och erosion var de främsta. De tusentals järnbultarna som höll ihop galjonen, det mesta av akterkastellet och de många träskulpturerna var bland de första föremålen som bröts ner. Så gott som allt järn på skeppet rostade bort på bara några år efter katastrofen och av de större järnföremålen som kanonkulor återstod enbart kol. Trots att mängden metall var så gott som obefintlig när skeppet bärgades, hjälpte kolet att bevara formen på många större metallföremål. Av de mänskliga kvarlevorna blev alla mjukdelar snabbt uppätna av bakterier, fisk och skaldjur och endast benen återstod, ofta sammanhållna endast av kläder. Kläder och läderföremål, som skinnpungar och skor blev illa åtgångna, men många överlevde i stort intakta till 1900-talet.
Hela akterkastellet, den höga konstruktionen i aktern där officererna hade sina hytter, kollapsade gradvis ner i dyn runt skeppet med alla utsmyckningar, och all färg och förgyllning, så när som på enstaka spår, försvann. Låringsgallerierna som var fästade på sidan av akterkastellet kollapsade tidigt och återfanns liggande nästan precis direkt nedanför där de ursprungligen suttit. Många träföremål blev eroderade av strömmarna och det sediment de bar med sig, och många skulpturer blev så nedslitna att de nätt och jämt gick att identifiera som snidade föremål.
Utöver förfallet som orsakades av naturliga krafter blev vraket skadat av rent mekanisk inverkan orsakad av människor. De mer eller mindre lyckade bärgningsoperationerna från 1629 till 1680-talet hade en stor inverkan på skeppets struktur. Peckell och Treileben hade brutit upp och forslat bort stora delar av väderdäcket för att komma åt kanonerna under. Peckell beskrev också att han hade bärgat 30 vagnslaster trä från skeppet, och bland dessa kan ha funnits inte bara plankor och delar av skeppets konstruktion utan även skulpturer som idag saknas, som den ene romerske krigaren i naturlig storlekt vid fören och den mindre skultpuren av Septimius Severus som en gång antogs ha suttit på galjonens babordssida. Eftersom Vasa låg precis under en viktig farled dumpades åtskilliga ton slagg och sprängsten från bygget av torrdockan på Beckholmen på skeppet under 1800-talet. Det här bidrog ytterligare till att det mesta av akterkastellet och väderdäcket kollapsade. Man återfann också spår av ankare som fastnat i skeppet och sen slitits loss med våldsam kraft.
Även om Vasa var i förvånansvärt gott skick efter 333 år Östersjöns botten skulle skeppet snabbt ha förfallit om man låtit träet torka av sig själv. Den stora volymen ekträ, över 900 kubikmeter, innebar ett stor utmaning för konservatorerna. Efter en diskussion över hur man skulle bevara skeppet bestämde man sig för att använda polyetylenglykol (PEG), en metod som också skulle användas för att konservera det engelska 1500-tals skeppet Mary Rose. Vasa besprutades med PEG i 17 år och därefter lät man henne torka långsamt i ytterligare 9 år.
Anledningen till att Vasa var så välbevarad var att inte bara frånvaron av skeppsmask som annars snabbt bryter ner trä under vatten utan också att vattnet var starkt förorenat långt in på 1970-talet. Den starkt toxiska miljön innebar att även de tåligaste mikroorganismerna som bryter ner trä hade svårt att klara sig. Det här i kombination med att Vasa var nybyggd när hon sjönk bidrog till att bevara skeppet. Dessvärre hade gifterna i vattnet även negativ effekter. Svavlet i vattnet hade trängt in i träet och när skeppet bärgades började det reagera med sin den syrerika omgivningen och bildade svavelsyra. Hösten 2000 upptäckte man att vita fläckar som varierade från bara några centimeter till en halv meter hade uppstått på skrovet. Det visade sig att fläckarna var salter som bildades på träets yta när sulfater reagerade med syre. Fläckarna hade mycket låga pH-värden och var det första tecknet på att skeppet innehöll stora mängder svavelsyra. Salterna på ytan av Vasa och andra träföremål är inte ett hot i sig (även om missfärgningarna kan verka störande) men om de bildas inuti träet kan de leda till att träet spricker från insidan. Detta skulle vara särskilt förödande för föremål som gjorts av skickliga hantverkare, som de många vardagsföremålen och de hundratals skulpturerna. 2002 uppskattades mängden svavelsyra i Vasas skrov till över 2 ton, och ca 100 kg bildas varje år. Det finns tillräckligt med svavel i skeppet för ytterligare 5 ton syra, något som kan leda till omfattande skador på skeppet om inga åtgärder tas
Museet kontrollerar kontinuerligt skeppet för tecken på förfall och förändringar i träkonstruktionen. Forskning pågår ständigt att hitta de bästa metoderna för att bevara skeppet för framtida generationer och för att analysera materialet så noga som möjligt. Ett problem som nyligen uppdagats är att träet börjat ge vika och att stöttorna som håller upp skeppet pressas allt djupare in i träet. "Skrovet rör på sig oroande mycket. Om inget görs kommer fartyget förmodligen att kantra - liksom år 1628 på babords sida", har Magnus Olofson på Vasaenheten vid Statens maritima museer kommenterat. Satsningar för att rädda Vasa för framtiden har gjorts i samarbete med Kungliga Tekniska Högskolan, Texas A&M University och andra institutioner världen över.
För att sakta ner nedbrytningsprocesser hålls temperaturen i skeppshallen i Vasamuseet konstant mellan 18 och 20 °C med en luftfuktighet kring 55%. För att motverka nedbrytningen som orsakas av svavelsyran har man provat en rad olika metoder. Mindre föremål har förseglats i plastbehållare med kväve som effektivt bromsar reaktionen mellan svavel och syre. Skeppet har behandlats med dukar dränkta i en basisk lösning för att neutralisera det låga pH-värdet, men detta är endast en tillfällig lösning eftersom ny syra bildas hela tiden. De ursprungliga bultarna rostade sönder efter att skeppet sjönk, men ersattes med nya efter bärgningen som var galvaniserade och täckta med epoxy. Trots det har även de nya bultarna börjat rosta och släpper ut järn i träet som påskyndar nedbrytningen. Planer har gjorts för att ersätta bultarna med ickereaktiva material som titan, kolfiber eller glasfiber.
Vasa har avhandlats i hundratals böcker, artiklar och vetenskapliga skrifter inom ämnen som varierat från marinarkeologi till mathistoria. Dess unika status har gett skeppet stor uppmärksamhet och har fängslat flera generationer av forskare, turister, modellbyggare och författare. Den vanliga uppfattningen av att skeppsbygget var ett illa organiserad hafsverk (ibland kallat ”vasasyndromet”) har använts som exempel av många författare av böcker i företagsledning som ett pedagogiskt exempel på hur man inte ska organisera en framgångsrik affärsrörelse. Tre barnböcker har skrivits om Vasa på svenska och senare blivit översatta till Engelska, Tyska, Danska och Norska: Sagan om Vasa av Bertil Almqvist, Nu seglar Vasa av Mats Wahl (med illustrationer av Sven Nordqvist) och Vasagrisen av Björn Bergenholtz.
Vasamuseet har producerat två versionen av en dokumentär om Vasas historia, bärgning och restaurering; den visas i museet och har släppts på VHS och DVD på 16 språk. Ett pedagogiskt datorspel, nu inne i andra generationen, har framtagits och används i museet och på dess hemsida för att förklara grunderna för skeppsbygge och -stabilitet under 1600-talet. Ett flertal kommersiella modellsatser och ett otal specialbyggda modeller av skeppet har tillverkats. 1991 tillverkades en färja i Tokyo med en kapacitet på 650 passagerare som en pastischreproduktion av skeppet. Vasa har också stått som inspiration för många konstverk, inklusive två förgyllda Disney-inspirerade parodier av de pilastrar som sitter på låringsgallerierna. Eftersom Vasa är en mycket populär turistattraktion har skeppet blivit motiv på olika souvenirprodukter, såsom t-shirtar, koppar, kylskåpsmagneter och affischer. Kommersiellt tillverkade repliker av fynd från skeppet har också marknadsförts, såsom glas, tallrikar, skedar och t.o.m. ett brädspel.
Klicka på årtalet för att länkas till avsnittet
