Nattvarden (italienska: Il Cenacolo eller L'Ultima Cena) är en muralmålning av Leonardo da Vinci cirka 1495-1498 i klostret Santa Maria delle Grazie, Milano, skapad åt hans mecenater greve Ludovico Sforza och grevinnan Beatrice d'Este. Motivet är Jesu sista måltid som det beskrivs i Johannesevangeliet 13:21, då han instiftade nattvarden. Verket brukar betraktas som en av de första skapat av högrenässansmåleriets ideal.
Muralmålningen är skapad på torr puts, det vill säga al secco vilket tillät Leonardo att arbeta över hela kompositionen samtidigt istället för att tvingas avsluta en del av väggen åt gången, vilket är nödvändigt när man uppför en freskmålning på våt puts, det vill säga al fresco. Utöver detta experimenterade han med en slags oljetempera. Olyckligtvis visade sig den nya tekniken inte vara hållbar, och målningen visade tecken på förfall redan under Leonardos livstid.
1999 restaurerades Nattvarden till en kostnad av 40 miljoner kronor.
Kompositionen följer ett antal skisser som Leonardo utförde i Florens en kort tid innan han påbörjade Nattvarden. Gestalterna i målningen är insatta i ett bildrum som utvidgar det faktiska klosterrummet, refektoriet, där den är målad. Istället för att återge lärjungarna i en odifferentierad rad, vilket ofta varit brukligt i liknande avbildningar, samlade han dem i grupper om tre och åstadkom ett nätverk av formella och känslomässiga kontakter, som binder varje gestalt till sina grannar och till Kristus i mitten.
Genom att välja det ödesmättade ögonblick i evangelieberättelserna då lärjungarna frågar Kristus vem av dem, som skulle förråda honom – Det är väl inte jag, Herre? – kunde Leonardo skildra var och en som en individ, som reagerar på sitt särskilda och psykologiskt avslöjande sätt. Till skillnad från många tidigare 1400-talsmålningar på samma tema har han rensat bilden, inte bara från många vidlyftiga detaljer, utan även från symboler och inskriptioner, som brukade användas för att identifiera de olika personerna. Exempelvis saknar de glorior för att ange deras helighet, även om Kristi gudomliga nimbus antyds av det naturliga ljuset från fönstret, som inramar hans huvud, medan Judas huvud befinner sig i skugga.
Lärjungarna är från vänster till höger:
Denna ordning på lärjungarna fann man på 1800-talet nedskrivna i ett manuskript av Leonardo.
I Dan Browns fiktiva roman Da Vinci-koden (2003) spelar muralmålningen Nattvarden en viktig roll. Bland annat menar Brown i boken att lärjungen som sitter till vänster om Jesus inte är Johannes utan Maria Magdalena. Denna idé hämtade Brown från den pseudohistoriska boken The Templar Revelation (1997). Han skrev också att det är med en hand med en dolk och att den handen inte hör till någon person, det syns mellan Judas och Petrus.
En replik av Nattvarden, målad med olja på duk, från 1500-talet finns bevarad i klostret i Tongerloo i närheten av Antwerpen i Belgien. Denna målning uppvisar många detaljer som inte längre är synliga på originalet. Konstnären Giacomo Raffaelli gjorde en replik, i naturlig storlek, i mosaik (1809-1814) i Minoritenkirche i Wien.
Verket har ofta parafraserats. Exempelvis skapade fotografen Mary Beth Edelson 1971 verket "Some Living American Women Artists/Last Supper" där Georgia O'Keeffe sitter centralt på samma plats som Jesus.
I Önsta Gryta kyrka i Önsta församling, Västerås har barn och ungdomar i församlingen byggt världens största pärlplatta med Nattvarden som förlaga. [1]
Parodier på målningen förekommer i ett antal filmer. Exempelvis i Luis Buñuels Viridiana (1961), Pier Paolo Pasolinis Mamma Roma (1962), Robert Altmans MASH (1970), Jesus Christ Superstar (1973), Mel Brooks Det våras för världshistorien del 1 (1981) och i Hany Abu-Assads Paradise Now (2005).
I Turtlesavsnittet "Artless" från 1987 års serie, är målningen ett av flera renässanskonstverk som blir stulna av utomjordingar.
Parafraser och parodier på målningen har också använts i många reklamsammanhang.
Delar av texten är fritt översatt från engelska wikipedias Last Supper (Leonardo), läst 31 oktober 2007