K2, Mount Godwin Austen eller Chogori är världens näst högsta berg med en höjd på 8 611 meter över havet. I klättervärlden kallas berget även för klättrarnas berg då det inte hunnit bli aktuellt för rika turister att bestiga det (till skillnad mot Mount Everest). Det är beläget i bergskedjan Karakoram på gränsen mellan Pakistan och Kina , och är känt som Bergens berg. Med sin extrema höjd och svårighetsgrad anses berget vara det mest svårbestigna i världen. Det är få berg som bergsbestigare har sådan respekt för som för K2. Ingen har någonsin bestigit K2 vintertid.
South East Ridge/Abruzzi Spur
Italienarna Achille Compagnonis och Lino Lacedellis väg till toppen 1954. Leden går uppför Abruzzi Spur i mycket lavinfarlig terräng för att senare kliva på South East Ridge. Idag är leden standardleden till toppen. 166 personer har nått toppen via South East Ridge och 45 har omkommit, flertalet vid fall i Bottleneck-passagen nära toppen.
South Pillar Route/Magic line
Efter att italienaren Reinhold Messner nått toppen av Mount Everest 1978 utan syrgas så försökte han 1979 nå toppen via den nya leden som han döpte till Magic Line. Messner nådde emellertid aldrig toppen. Istället nådde polackerna Wojtek Wroz och Przemyslaw Piasecki samt slovaken Peter Bozik toppen först 1986. Sommaren 2004 nådde spanjoren Jordi Corominas som fjärde person toppen via Magic Line. 6 personer har omkommit på leden. Det innebär att dödstalet på leden är 60 procent.
Berget upptäcktes av britten Thomas G. Montgomery 1856 och han gav berg i bergskedjan namn i den ordning han upptäckte dem. K står för Karakoram och 2 för att det var det berg som han vid namngivningen visuellt uppfattade som näst högst i området. Andra toppar namngavs till K1, K3, K4, K5 och så vidare, men döptes senare om till Masherbrum, Broad Peak, Gasherbrum II och Gasherbrum I.
Det första seriösa försöket att nå toppen gjordes 1902 av en expedition ledd av Oscar Eckenstein och Aleister Crowley, men efter fem seriösa och kostsamma försök hade ingen medlem nått toppen, på grund av bristande förberedande träning, personliga konflikter och dåliga väderförhållanden; av 68 dagar på K2 gav enbart 8 klart väder
1938 anlände en amerikansk expedition till berget ledd av Charles Houston. Expeditionen var väl arrangerad och hade bland annat sherpa sidar Pasang Kikuli med i teamet. I fint väder vände de på 7 925 meters höjd. 1939 kom amerikanerna tillbaka, nu med legendaren Fritz Wiessner som ledare. Expeditionen nådde 8 380 meter över havet.
Bergets topp bestegs första gången 31 juli 1954 av Achille Compagnoni och Lino Lacedelli, medlemmar av en italiensk expedition ledd av Ardito Desio. Även en pakistansk medlem ingick i expeditionen, Muhammad Ata-ullah. Han ingick även i en amerikansk expedition som året innan gjorde ett misslyckat försök och tvingades vända på grund av storm och en förolyckad expeditionsmedlem, Art Gilkey. Expeditionen följde sydostkammen, kallad Abruzzi-kammen, som kom att bli standardleden till toppen.
Det kom att ta hela 23 år innan toppen bestegs igen. Den gången gjordes bestigningen av en japansk expedition ledd av Ichiro Yoshizawa, vilket blev den andra lyckade bestigningen av K2. I expeditionen fanns en pakistansk klättrare, Asraf Amman.
1978 genomfördes den tredje lyckade bestigningen av K2 via en ny längre led uppför den östra kammen. Den här gången var det en amerikansk expedition ledd av klättraren James Whittaker. I expeditionen ingick Louis Reichardt, James Wickwire, John Roskelley, och Rick Ridgeway. Wickwire genomförde en övernattning 150 m nedanför toppen, något ingen människa tidigare gjort på den höjden .
1979 kom den välkände italienaren Reinhold Messner till berget och hade för avsikt att bestiga berget via Sydpelaren (The Magic Line) men avbröt försöket på grund av lavinrisken och bytte istället led till standardleden och nådde toppen 12 juli utan syrgas, tillsammans med Michael Dacher.
En japansk bestigning via den kinesiska sidan av toppen genomfördes 1982. Expeditionen leddes av Isao Shinkai och Masatsugo Konishi och i gruppen ingick Naoe Sakashita, Hiroshi Yoshino och Yukihiro Yanagisawa. Den 14 augusti på väg ner från toppen förolyckades Yanagisawa. Fyra andra medlemmar av teamet nådde toppen dagen efter .
1986 når 27 klättrare toppen, och 13 dör. Den 4 augusti på vägen ner från toppen överraskas ett flertal klättrare av ett oväder och är fast i det högsta lägret på 8 000 m.ö.h och kan bara försöka vänta ut stormen. Endast Kurt Diemberger och Wilhelm Bauer överlevde den stormen. Wanda Rutkiewicz från Polen blir den första kvinna att nå toppen 1986.
1992 Försöker ett internationellt team bestiga K2 via Abruzzi-kammen. I gruppen ingår bland andra Mikael Reuterswärd, Carl-Johan Lagne och Oscar Kihlborg. Förstnämnda två når 8 000 meter innan de tvingas vända på grund av dåligt väder. Nedstigningen kompliceras av att en mexikansk expeditionsdeltagare omkommer och ledaren för det internationella teamet Gary Ball, drabbas av lungödem.
23 juni 1993 når Göran Kropp som förste skandinav toppen utan syrgas tillsammans med en brittisk klättrare som dock vänder i den s k Bottleneck-passagen ett par hundra meter under toppen. Göran ingick i likhet med engelsmannen formellt i en slovensk expedition.
Strax efter Kropps bestigning anlände den svenska expeditionen ledd av Magnus Nilsson och Rafael Jensen. Kropp hade ursprungligen varit medlem av denna expedition, men bl a på grund av tidsfaktorn, istället valt att köpa plats i det slovenska teamet. Övriga medlemmar i det svenska teamet var: Sten-Göran Lindbladh, Jerker Fredholm, Ola Hillberg, Håkan Bjerneld (exp.läkare) och Clas Elofsson (filmare). Den 30 juli besteg dansken Rafael Jensen och svensken Daniel Bidner berget och deras expedition blev därmed den första skandinaviska som nått toppen. De båda klättrade som brukligt på K2 utan syrgas. På vägen ner från toppen drabbades Bidner under natten av höghöjdsjuka - s k HACE (High Altitude Cerebral Edema)- varvid nedstigningen försvårades och Bidner föll till sin död. Jensen klarade sig dock och fick längre ned assistans av bland andra ryssen Anatolij Boukreev / Anatolij Bukrejev.
År 2005 når inte någon klättrare toppen av K2. Bland annat en norsk expedition ledd av Rolf Bae försöker sig på berget men tvingas avbryta sina försök på grund av fruktansvärt dåligt väder.
Det kom att dröja ända till 26 juli 2006 innan någon nådde toppen av berget sedan sommaren 2004. Detta gjordes av det italienska paret Nives Meroi och Romano Bene som nådde toppen 10.30 (lokal tid).
Sommaren 2006 nådde totalt endast fyra klättrare toppen. Fyra ryssar försvann spårlöst efter en lavin på hög höjd den 14 augusti och får antas vara döda.
Efter en lång kamp och en rekognosceringsexpedition 2006 lyckas en rysk expedition bestiga K2 via den västra väggen via en ny direkt led den 21 augusti 2007. Först på toppen var Andrew Mariev och Vadim Popovich. Den västra väggen ses som en oerhört svår led med sin svåra klättring på hög höjd. Sommaren 2007 omkom ytterligare två klättrare efter fall i Bottleneck-passagen nära toppen.
I början av augusti 2008, då vädret förbättrades efter lång väntan, försökte ett 25-tal olika klättrare nå toppen. Minst 11 av dem rapporteras ha omkommit, då en del av isväggen Bottleneck Couloir rasade. Svensken Fredrik Sträng avbröt sin toppattack för att hjälpa till i räddningsarbetet.
281 klättrare har nått toppen av K2 (oktober 2007) och 66 har dött på berget.
Trots att Mount Everest är högre, anses K2 svårare att bestiga, delvis på grund av det mycket oförutsägbara vädret som råder, men framförallt på grund av den höga tekniska svårigheten på bergets alla sidor i kombination med bergets isolerade läge. K2 anses av klättrare som ett av världens svåraste och farligaste berg att bestiga.
Det finns flera vägar upp på K2. De har alla gemensamt att den höga höjden leder till svårigheter på grund av syrebrist. På toppen är syrgashalten endast en tredjedel jämfört med havsnivå , lufttryck cirka 350 hPa. En annan svårighet med K2 är de oförutsägbara stormar som kan vara i flera dagar och som har orsakat många dödsfall. En tredje svårighet är att alla klätterleder är mycket branta vilket skapar faror i synnerhet under stormar. Man måste vara uppe vid ett viss klockslag på dagen, om inte måste man vända. Annars hinner man inte till sitt läger innan mörkret. Det är allt för farligt att klättra ner i svåra passager i mörker. Att övernatta i det fria är lika farligt på grund av den extrema nattkylan. Åtskilliga har omkommit för att de inte velat vända nära toppen. Den som blir skadad på hög höjd och inte kan gå själv måste lämnas kvar för att dö. Det är omöjligt att bära ner någon utan specialutrustning och det är allt för farligt och svårt med en undsättningsexpedition. Helikoptrar kan inte gå så högt.
