Minareten, ligger i ett trångt pass med omgivande berg som når upp till 2000 meter och är sannolikt byggt för att fira Ghuriddynastins seger över Ghaznevidväldet på 1100-talet. Minareten är 65 meter hög, byggd av tegel och känt för dess slingrande tegel, stuckaturer och glaserade keramiska dekorationer bestående av alternerande band av Kufisk (fornarabisk) kalligrafi och geometriska mönster. Den cirkulära minareten vilar på en åttakantig bas, har flera balkonger och toppas av en lanternin. Det förmodas ha varit en direkt inspiration för Qutb Minar i Delhi.
Minareten i Jam tillhör en grupp om cirka 60 minareter och torn byggda i Centralasien, Iran och Afghanistan mellan 1000-talet och 1200-talet. Minareterna tros ha byggts för att symbolisera Islams seger, medan tornen var landmärken eller utsiktstorn. Den senare användningen kan ha varit en anledning till varför de fick stå kvar när Mongolerna förstörde den omkringliggande staden.
För närvarande är minareten utsatt för erosion, vatteninfiltration och översvämningar på grund av dess närhet till floderna Hari Rud och Jam Rud. Ett annat hot är jordbävningar som sker med jämna mellanrum i regionen. Nedskräpning och illegala utgrävningar har också förstört omgivningarna runt minareten. Tornet har även börjat luta, men stabiliserande åtgärder har bromsat den utvecklingen.
Världsarvet omfattar idag floden Hari Ruds dalgång med Hari Ruds minaret, den judiska gravplatsen, arabiska (muslimska) inskriptioner och en vattenreservoar.
Historia
Hari Ruds minareten ligger troligen där Ghuriddynastins huvudstad Firutzkuh en gång låg. Ghuriderna kontrollerade, på 1100- och 1200-talet, inte bara Afghanistan, utan även delar av norra Indien, regionen Kashgar i västra Kina samt delar av Pakistan. En inskription på minareten anger att den byggdes år 1194. Det skulle då innebära att den byggts för att fira Ghuriddynastins seger över Ghaznevidväldet år 1192 i Delhi - därav dess efternamn Segertorn. Detta kan också förklara varför minareten verkar ha varit oproportionell jämfört med den modesta moskén den låg intill. Ghuridimperiets storhetstid försvann efter Ghiyas ud-Dins död, och tvingades lämna territorier till Khwarezmidväldet. Staden Firuzkyh förstördes av Mongolerna år 1222. Den jämförelsevis lilla moskén som minareten tillhört tros ha förstörts av en översvämning.
I århundraden var minareten okänd för omvärlden. Den återupptäcktes 1957 av Afghanska Historiesällskapets ordförande Ahmed Ali Kohzad, och den franska arkeologen André Maricq. 1964 förstördes de närliggande ruinerna av en basar för att ge plats åt ett hotell.
Minareten skadades när Sovjetunionen invaderade Afghanistan och det därpå följande inbördeskriget. Störtandet av Talibanregimen, tros dock ej ha påverkat den.
Litteratur
Sir Banister Fletcher's A History of Architecture
Text: Dan Cruickshank
Förlag: Architectural Press 1996 (upplaga nr 20)
ISBN 0-7506-2267-9
