Europaparlamentet (EP), även känt som EU-parlamentet, är den ena lagstiftande institutionen inom Europeiska unionen; den andra är Europeiska unionens råd. Parlamentet, som består av 751 ledamöter som väljs genom allmänna och direkta val vart femte år, företräder unionsmedborgarna direkt på unionsnivå. Parlamentets funktioner och befogenheter kan förenklat liknas vid de som ett underhus typiskt har i en stat med tvåkammarsystem.
Parlamentet ansvarar för att, tillsammans med rådet, lagstifta och anta unionens årliga budget. Lagförslag läggs i regel fram av Europeiska kommissionen och måste godkännas av både parlamentet och rådet för att antas. Parlamentet utövar även parlamentarisk kontroll över kommissionen, med möjligheten att avsätta den genom en misstroendeförklaring. En ny kommission kan inte tillträda utan att först ha genomgått utfrågning och godkännande av parlamentet.
Parlamentet leds av en talman, som sedan den 17 januari 2017 är Antonio Tajani (EPP). Ledamöterna är organiserade efter politisk tillhörighet i olika politiska grupper, och inte efter nationalitet. De utses genom direkta val; det senaste ägde rum i maj 2014 och nästa är planerat till juni 2019. Europaparlamentets officiella säte ligger i Strasbourg, Frankrike, men parlamentet har även förberedande och kompletterande sammanträden i Bryssel, Belgien.
Europaparlamentets historia sträcker sig tillbaka till inrättandet av den första rådgivande församlingen, även känd som Gemensamma församlingen, inom Europeiska kol- och stålgemenskapen. Idén om en rådgivande församling fanns inte med i den ursprungliga Schumandeklarationen från den 9 maj 1950, utan var en idé som initierades av Jean Monnet vid förhandlingarna om fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen. Församlingen var tänkt att verka som en motvikt till den verkställande institutionen, Höga myndigheten, med sina granskande och rådgivande, men inte lagstiftande, funktioner. I den slutgiltiga versionen av fördraget, som trädde i kraft den 23 juli 1952, blev parlamentet en av fyra institutioner med syftet att företräda folken i medlemsstaterna.
| ” | Församlingen, som skall bestå av företrädare för folken i de i gemenskapen sammanslutna staterna, skall utöva de kontrollerande befogenheter som den har tilldelats genom detta fördrag. | „ |
| – Artikel 20 i EKSG-fördraget | ||
Gemensamma församlingen blev den första internationella församlingen att inrättas enligt en parlamentarisk modell. Efter undertecknandet av ett nytt fördrag, fördraget om upprättandet av Europeiska försvarsgemenskapen den 26 maj 1952, fick Gemensamma församlingen i september 1952 i uppdrag att utarbeta ett utkast om upprättandet av en politisk gemenskap. Eftersom Frankrikes nationalförsamling stoppade förslaget om en försvarsgemenskap 1954, inriktades samarbetet istället på ekonomiska frågor. När fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen och fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen trädde i kraft den 1 januari 1958 blev församlingen en gemensam institution för samtliga tre gemenskaperna. Dess namn ändrades till ”Europeiska parlamentariska församlingen”, och den fick möjlighet att delta i processen med att utarbeta gemenskapernas budget. Den 30 mars 1962 antogs det nuvarande namnet ”Europaparlamentet”, vilket formaliserades i fördragen i samband med europeiska enhetsakten 1986.
Redan i de ursprungliga fördragen fastställdes att Europaparlamentet skulle bestå av företrädare som antingen valdes av medlemsstaternas nationella parlament för ett år i taget eller genom allmänna och direkta val. Några ytterligare bestämmelser om hur valen skulle utformas fanns dock inte, utan skulle fastställas genom en senare överenskommelse mellan de sex medlemsstaterna i gemenskapen. Redan 1954 uttryckte församlingen krav om att direkta val skulle hållas, och 1960 utarbetade församlingen ett utkast till en konvention om direkta val, men rådet nådde ingen överenskommelse i frågan. Det var först 1969 som frågan kom upp på allvar i rådet, och i Vendelrapporten, som utarbetades på initiativ av kommissionen, föreslogs direkta val. Enligt fördragen skulle församlingen väljas enligt en enhetlig valordning, men Vendelrapporten föreslog att fördragen kunde tolkas på så sätt att de inte förpliktade en enhetlig valordning från första början, utan att valen istället kunde göras enhetliga med tiden. Detta möjliggjorde för medlemsstaterna att hålla valen till Europaparlamentet enligt sina respektive seder och bruk, något som dittills hade utgjort ett hinder för att nå en överenskommelse. Medlemsstaternas stats- eller regeringschefer kom i december 1974 överens om att allmänna val skulle hållas till Europaparlamentet runt 1978. Detta ledde fram till antagandet av akten om val till Europaparlamentet av rådet den 20 september 1976. Efter att ha ratificerats av samtliga medlemsstater i enlighet med deras respektive konstitutionella bestämmelser, kunde det första valet till Europaparlamentet äga rum i juni 1979. De folkvalda parlamentarikerna höll sin första session den 11 juli 1979 och valde då Simone Veil till parlamentets första kvinnliga talman.
Parallellt med diskussionerna kring de allmänna valen erhöll Europaparlamentet utökade budgetbefogenheter. Genom budgetfördraget 1970 fick parlamentet inflytande över delar av gemenskapernas budget. Dess befogenheter utökades ytterligare till att täcka hela budgeten genom budgetfördraget 1975. Samtidigt fick parlamentet ensamt ansvar för att bevilja Europeiska kommissionen ansvarsfrihet mot bakgrund av rapporter från den nyinrättade Europeiska revisionsrätten.
Det direktvalda Europaparlamentet började, mot bakgrund av sin demokratiska legitimitet, utarbeta utkast till hur det europeiska samarbetets struktur skulle reformeras. 1984 utarbetade Altiero Spinelli på parlamentets vägnar ett förslag om upprättandet av en europeisk union. Även om förslaget aldrig antogs, låg flera av idéerna till grund för senare ändringar. 1981 började parlamentet också hålla omröstningar när nya kommissioner skulle tillträda, trots att denna funktion inte infördes i fördragen förrän senare. Under 1990-talet utökades Europaparlamentets befogenheter. Den 1 november 1993 erhöll Europaparlamentet utökade befogenheter genom fördraget om Europeiska unionen. Ett medbeslutandeförfarande infördes som gav Europaparlamentet samma lagstiftande funktion som rådet inom en rad politikområden. 1994 höll parlamentet de första individuella utfrågningarna av de nominerade kommissionsledamöterna till kommissionen Santer; ett förfarande som har fortsatt därefter vid varje ny tillsättning. Genom Amsterdamfördraget infördes en bestämmelse om att parlamentets godkännande krävdes för att en ny kommission skulle kunna tillträda, samtidigt som medbeslutandeförfarandet utökades till fler politikområden.
Europaparlamentet har vid flera tillfällen statuerat sina utökade befogenheter. År 1999 avgick kommissionen Santer efter att Europaparlamentet nekade kommissionen ansvarsfrihet och en undersökningskommitté dömde ut kommissionens förvaltning. Vid tillsättandet av kommissionen Barroso I under 2004 ställde sig parlamentet negativt till flera av de nominerade kommissionsledamöterna, i synnerhet den socialkonservative Rocco Buttiglione, som under utfrågningarna i parlamentet hade uttryckt sig kontroversiellt om homosexualitet, kvinnors rättigheter och flyktingmottagning. Även om omröstningen om förslaget till ny kommission aldrig hann genomföras, tvingades kommissionens ordförande José Manuel Barroso att ändra sitt förslag innan Europaparlamentet gav sitt godkännande. Även 2009, när Barroso åter skulle föreslå en ny kommission, tvingade parlamentet honom att ändra förslaget. Under 2006 använde Europaparlamentet sina utökade lagstiftningsbefogenheter när det med bred majoritet röstade igenom över 400 ändringsförslag av kommissionens utkast till det kontroversiella tjänstedirektivet, vilket ändrade direktivets innehåll fundamentalt. Den 4 juli 2012 avslog Europaparlamentet det kontroversiella ACTA-avtalet, vilket innebar att det inte kunde ratificeras av unionen.
Den stora förändringen sedan parlamentets första session den 10 september 1952 till idag har uppmärksammats av bland annat professorn David Farrell:
| ” | Under större delen av sin tid har parlamentet kunnat beskrivas som en ’flerspråkig talkshow’. Detta är inte längre fallet: EP är nu en av de mäktigaste lagstiftande församlingar i världen både vad gäller lagstiftande och verkställande tillsynsmakt. | „ |
I början av 2000-talet blev debatten om Europeiska unionens befogenheter och funktionssätt allt mer intensiv och initiativ togs av Europeiska rådet till att sammankalla ett europeiskt konvent för att utarbeta en europeisk konstitution. I samband med detta diskuterades även Europaparlamentets framtida roll. Förslaget till konstitution förkastades under 2005, men förslagen om Europaparlamentet genomfördes istället genom Lissabonfördraget, som trädde i kraft den 1 december 2009. Bland de viktigaste förändringarna ingick att Europaparlamentet i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet erhöll samma lagstiftande funktion som rådet inom nästan alla politikområden, och att Europeiska rådet måste ta hänsyn till det senaste Europaparlamentsvalet när kommissionens ordförande föreslås.
| ” | Europaparlamentet ska tillsammans med rådet lagstifta och utöva budgetfunktionen. Det ska utöva politisk kontroll och ha rådgivande funktion i enlighet med de villkor som fastställs i fördragen. Det ska välja kommissionens ordförande. | „ |
| – Artikel 14.1 i EU-fördraget efter Lissabonfördragets ikraftträdande | ||
| ” | Med hänsyn till valen till Europaparlamentet och efter lämpligt samråd ska Europeiska rådet med kvalificerad majoritet föreslå Europaparlamentet en kandidat till befattningen som kommissionens ordförande. Denna kandidat ska väljas av Europaparlamentet med en majoritet av dess ledamöter. Om denna kandidat inte får majoritet, ska Europeiska rådet med kvalificerad majoritet inom en månad föreslå en ny kandidat som ska väljas av Europaparlamentet i enlighet med samma förfarande. | „ |
| – Artikel 17.7 i EU-fördraget efter Lissabonfördragets ikraftträdande | ||
Dessutom ändrades den principiellt viktiga frågan om vem Europaparlamentet företräder. Istället för att företräda folken i medlemsstaterna, ska parlamentet numera företräda unionens medborgare i sin helhet, vilket betonar parlamentets roll som en motvikt till de nationella regeringarna i rådet.
| ” | Medborgarna ska företrädas direkt på unionsnivå i Europaparlamentet. | „ |
| – Artikel 10.2 i EU-fördraget efter Lissabonfördragets ikraftträdande | ||
Parlamentet saknar dock fortfarande möjlighet att lägga fram egna lagförslag, utom i undantagsfall.
Europaparlamentet är en av Europeiska unionens institutioner. Dess sammansättning och funktionssätt är fastställda i fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Europaparlamentet antar med absolut majoritet en arbetsordning, som fastställer ytterligare bestämmelser om dess funktionssätt. Utöver dessa bestämmelser kan Europaparlamentet sluta interinstitutionella avtal med Europeiska unionens råd och Europeiska kommissionen. Dessa avtal reglerar de tre institutionernas ömsesidiga arbets- och funktionssätt inom ramen för vad fördragen tillåter. Bestämmelserna om hur val till Europaparlamentet ska förrättas återfinns i akten om val till Europaparlamentet.
Europaparlamentet håller en årlig session, med start under andra tisdagen i mars varje år. Parlamentet sammanträder i regel en gång i månaden. Utöver sina ordinarie sammanträden kan parlamentet sammankallas på begäran av en majoritet av sina egna ledamöter eller på begäran av Europeiska unionens råd eller Europeiska kommissionen. Vid samtliga sammanträden har kommissionen rätt att närvara och uttala sig på egen begäran. Utom i undantagsfall fattar parlamentet beslut med enkel majoritet bland sina ledamöter. För att vara beslutsmässigt måste minst en tredjedel av ledamöterna vara närvarande vid ett sammanträde.
För att underlätta det interna arbetet består Europaparlamentets organisation av flera olika organ, utöver själva kammaren med plenarsammanträdena. De två viktigaste är presidiet och talmanskonferensen, som båda leds av talmannen. Därutöver finns det utskott som är specialiserade på att bereda lagförslag inom ett visst politikområde, och delegationer som ansvarar för parlamentets förbindelser med andra parlament. Ordförandena i utskotten och delegationerna samordnar sitt arbete i utskottsordförandekonferensen och delegationsordförandekonferensen. Dessa båda konferenser kan utfärda rekommendationer till talmanskonferensen. Därtill fyller de politiska grupperna en central funktion i parlamentets verksamhet, eftersom ledamöterna är organiserade efter politisk tillhörighet och inte efter nationalitet.
Europaparlamentet består av totalt 751 ledamöter, som officiellt benämns som ”ledamöter av Europaparlamentet”, men som ofta benämns som ”Europaparlamentariker” istället. Europeiska rådet fastställer med enhällighet på initiativ av Europaparlamentet mandatfördelningen mellan medlemsstaterna, utifrån de bestämmelser som finns i fördraget om Europeiska unionen; att ingen medlemsstat får ha färre än sex eller fler än 96 mandat, att medborgarna ska företrädas enligt principen om degressiv proportionalitet mellan medlemsstaterna och att det totala antalet mandat inte får överstiga 750 utöver talmannen. Ledamöterna väljs genom allmänna, direkta, fria och hemliga val som hålls vart femte år, och som sedan valet 2004 är proportionella i alla medlemsstater. Valen har sedan 1979 präglats av ett allt lägre valdeltagande. Detta har underminerat parlamentets demokratiska legitimitet. Bestämmelserna om hur val till Europaparlamentet ska förrättas återfinns i akten om val till Europaparlamentet och i medlemsstaternas nationella lagstiftning.
Varje ledamot har ett så kallat obundet mandat, vilket innebär att han eller hon inte kan förbindas eller förpliktas att rösta på ett visst sätt. Sedan 2002 är det inte tillåtet för en ledamot att inneha andra parlamentariska uppdrag, till exempel i nationella eller regionala församlingar. Ledamöterna åtnjuter immunitet och privilegier enligt protokollet om Europeiska unionens immunitet och privilegier. Bestämmelserna innefattar att ledamöterna inte får förhöras, kvarhållas eller lagföras på grund av uttalanden de gör eller röster de har avlagt under sitt arbete i parlamentet. De åtnjuter samma typ av immunitet i den egna medlemsstaten som de egna nationella parlamentsledamöterna, och total immunitet i övriga medlemsstater, under parlamentets sessioner och vid resa till och från Europaparlamentets säte. Immuniteten gäller dock inte om en ledamot tas på bar gärning, och det är också möjligt för parlamentet att upphäva immuniteten för en ledamot.
Bland sina egna ledamöter väljer Europaparlamentet en talman och fjorton vice talmän som utgör presidiet. Därutöver väljs fem kvestorer, som ansvarar för ekonomiska och administrativa uppgifter som direkt berör ledamöterna. De ingår också i presidiet med en rådgivande funktion. Presidiets funktion är att fatta beslut om administrativa, ekonomiska och organisatoriska frågor som rör parlamentets interna organisation. Deras beslut fattas på initiativ av parlamentets generalsekreterare, som utses av presidiet, eller någon politisk grupp. Presidiet utser också två av de vice talmännen till att ansvara för förbindelserna med medlemsstaternas nationella parlament.
Talmanskonferensen består av talmannen och gruppledarna för de politiska grupperna. Även en ledamot från de grupplösa kan inbjudas, men saknar rösträtt. Normalt strävar talmanskonferensen efter att nå enighet i de frågor som behandlas, men om en omröstning är nödvändig viktas rösterna efter antal ledamöter i respektive grupp. Talmanskonferensen ansvarar för att planera parlamentets lagstiftningsarbete och fatta beslut om dess arbetsorganisation. Den ansvarar också för frågor som rör förbindelserna med unionens övriga institutioner, medlemsstaternas nationella parlament och organisationer utanför unionen, inklusive förbindelser med tredjeland. Den utarbetar förslag till föredragningslistor inför parlamentets sammanträden, och bestämmer hur ledamöterna ska sitta i kammaren. Slutligen är det talmanskonferensen som ger tillstånd att utarbeta initiativbetänkanden.
Talmannen väljs av kammaren, i likhet med de vice talmännen och kvestorerna, för en period av två och ett halvt år i taget. Denna period kan förnyas. Talmannen leder arbetet i parlamentet och dess organ samt utövar ordförandeskapet för alla överläggningar inom parlamentet. Kammarens sammanträden öppnas, avbryts och avslutas av talmannen. Han eller hon avgör också om ändringsförslag ska vara tillåtliga, upprätthåller ordningen i kammaren och ger talare ordet. Talmannen har dessutom ansvar för att arbetsordningen efterföljs i det fortlöpande arbetet. Under en debatt får inte talmannen uttala sig mer än för att sammanfatta debatten eller för att upprätthålla ordningen. Om talmannen vill uttala sig i en debatt, måste därför ordförandeskapet överlåtas till någon av de vice talmännen. Vid förbindelser med unionens övriga institutioner, vid ceremonier och i internationella förbindelser företräds parlamentet av talmannen. Han eller hon kan inbjudas att närvara vid Europeiska rådets sammanträden; normalt håller talmannen ett inledningsanförande. Slutligen undertecknar talmannen alla lagstiftningsakter som antas av parlamentet, samt förklarar unionens budget antagen när budgetförfarandet är avklarat och undertecknar den därefter. Om talmannen inte kan fullgöra sina uppgifter, tas ordförandeskapet över av en av de vice talmännen. Talmannen kan också delegera alla typer av uppgifter till de vice talmännen.
Under större delen av parlamentets historia har det dominerats av en stor koalition mellan kristdemokraterna och socialdemokraterna. Dessa två politiska grupper har strävat efter att nå överenskommelser inom viktiga frågor, inte minst kring tillsättandet av talmannen. Detta har lett till att talmannen, med några få undantag, under ena halvan av valperioden har kommit från den kristdemokratiska gruppen och under andra halvan från den socialdemokratiska gruppen. I januari 2017 sprack dock den stora koalitionen och istället bildades en koalition mellan kristdemokrater, konservativa och liberaler.
Till skillnad från många andra transnationella parlament, är Europaparlamentets ledamöter organiserade efter politisk tillhörighet och inte efter nationalitet. Ledamöterna har möjlighet att bilda politiska grupper om de är minst 25 till antalet och valts i minst en fjärdedel av medlemsstaterna. En ledamot kan endast tillhöra en grupp i taget, men att tillhöra en politisk grupp förpliktar inte ledamöterna att rösta i enlighet med gruppens officiella ståndpunkt, utan varje ledamot har ett obundet mandat. Ledamöterna tenderar dock att rösta i betydligt högre grad efter politisk grupp än efter nationalitet. Varje grupp leds av en gruppledare, som ingår i talmanskonferensen.
De politiska grupperna ger ledamöterna större inflytande än om de väljer att sitta bland de grupplösa, inte minst eftersom en politisk grupp erhåller finansiellt stöd för att bland annat kunna bistås av ett eget sekretariat. Deltagande i en politisk grupp ger också ökad talartid. Under första delen av en debatt fördelas talartiden jämnt mellan de politiska grupperna och de grupplösa, medan den under den andra delen fördelas i proportion till varje politisk grupps storlek. Turordningen mellan de politiska grupperna följer deras storlek. Efter den del av debatten som följer en förutbestämd talarlista, följer en del då talmannen fördelar en minuts talartid till varje ledamot som vill delta i debatten.
De politiska grupperna syftar till att underlätta den interna organiseringen i parlamentet. Flera av grupperna är också associerade med något europeiskt parti, som till skillnad från de politiska grupperna, verkar utanför parlamentet. Utöver de politiska grupperna finns det även tvärpolitiska grupper, som förenar ledamöter med olika politiska tillhörighet i syfte att utbyta idéer om särskilda frågor.
För att Europaparlamentet ska kunna genomföra sitt arbete effektivt är det uppdelat i tjugo ständiga utskott, som vart och ett ansvarar för beredningen av förslag inom sitt ansvarsområde genom att utarbeta betänkanden. Utskottsledamöterna väljs enligt d’Hondts metod på förslag av talmanskonferensen efter nomineringar från de politiska grupperna, och varje utskotts sammansättning ska i så stor utsträckning som möjligt avspegla parlamentets politiska sammansättning. Valen av utskottsledamöterna äger rum i samband med att kammaren väljer sin talman. Varje utskott utser i sin tur en ordförande och ett antal vice ordförande som utgör dess presidium. Utskottsordförandena samordnar sitt arbete genom utskottsordförandekonferensen. I varje utskott kan varje politisk grupp utse en egen ledamot till samordnare för gruppen. Sammanträdena i utskotten äger rum en till två gånger per månad i Bryssel, Belgien. En föredragande, även kallad rapportör, utses av utskottet för varje betänkande som ska utarbetas. Det är också den föredragande som efter utskottets behandling redogör betänkandet inför kammaren. Varje politisk grupp kan utse en egen ledamot till skuggföredragare. Utskotten har möjlighet att inrätta underutskott eller tillfälliga utskott som ansvarar för någon specifik fråga. Parlamentet kan också på initiativ av en fjärdedel av sina ledamöter inrätta särskilda undersökningskommittéer för att utreda påstådda överträdelser av unionsrätten, såvida inte ett domstolsförfarande pågår i frågan.
Utöver utskotten har parlamentet 41 delegationer, som ansvarar för förbindelserna med parlament utanför unionen. De interparlamentariska sammanträdena äger vanligtvis rum en till två gånger per år. Delegationsledamöterna väljs på samma sätt som utskottsledamöterna; talmanskonferensen lägger fram ett förslag till kammaren efter nomineringar från de politiska grupperna. Vid dessa val ska dock hänsyn inte bara tas till politisk tillhörighet, utan också medlemsstaternas representation. Dessutom utses ledamöterna för en period av fem år istället för två och ett halvt år. Delegationsordförandena samordnar sitt arbete genom delegationsordförandekonferensen. De gemensamma parlamentarikerkommittéerna ansvarar för förbindelserna med parlamenten i stater associerade med unionen eller i stater med vilka anslutningsförhandlingar har inletts, de parlamentariska samarbetskommittéerna ansvarar för förbindelserna med parlamenten i stater som omfattas av unionens grannskapspolitik eller har ingått ett avtal om strategiskt partnerskap med unionen, medan de övriga interparlamentariska delegationerna ansvarar för förbindelserna med andra parlament utanför unionen. Därutöver finns det också fyra delegationer till multilaterala parlamentariska församlingar: AVS–EU-församlingen, parlamentariska församlingen för unionen för Medelhavsområdet, parlamentariska församlingen EU–Latinamerika (Eurolat) samt parlamentariska församlingen Euronest. Europaparlamentet har också nära förbindelser med Europarådets parlamentariska församling. Parlamentariker deltar även i andra internationella aktiviteter, såsom transatlantiska dialogen och valobservationer.
Europaparlamentet har historiskt sett haft begränsade befogenheter inom unionen i jämförelse med de nationella parlamentens befogenheter i medlemsstaterna. Sedan sitt bildande på 1950-talet har parlamentet dock gradvis erhållit allt större befogenheter och blev genom Lissabonfördraget medlagstiftare med Europeiska unionens råd vid nästan all lagstiftning på unionsnivå. Trots detta anses Europaparlamentet fortfarande vara ett förhållandevis svagt parlament. Detta beror främst på att det varken har ensamrätt till att lagstifta eller möjlighet att lägga fram lagförslag. Parlamentet har å andra sidan långtgående parlamentariska befogenheter över Europeiska kommissionen och i antagandet av unionens budget. Europaparlamentet har beskrivits som ett ”arbetande parlament” i motsats till ett ”debatterande parlament” med hänsyn till att en stor del av dess arbete är fokuserat på att granska kommissionens arbete istället för att debattera dess lagförslag.
Europaparlamentets centrala funktion är att lagstifta tillsammans med rådet, vilket de gör genom att anta lagstiftningsakter (förordningar, direktiv och beslut) i enlighet med ett lagstiftningsförfarande. Det finns två olika typer av lagstiftningsförfaranden: det ordinarie lagstiftningsförfarandet och särskilda lagstiftningsförfaranden. Vilket lagstiftningsförfarande som ska tillämpas avgörs av lagförslagets rättsliga grund i fördragen. Utöver bestämmelserna i fördragen kan parlamentet, rådet och kommissionen ingå interinstitutionella avtal som reglerar deras arbets- och funktionssätt.
I regel har Europeiska kommissionen ensamrätt till att lägga fram lagförslag. Europaparlamentet och rådet kan dock uppmana kommissionen att lägga fram ett lagförslag. Så länge rådet inte har fattat något beslut har kommissionen möjlighet att ändra sitt förslag. När rådet beslutar på förslag av kommissionen krävs enhällighet för att rådet ska kunna ändra förslaget, utom när en förlikningskommitté har sammankallats eller när budgetförfarandet tillämpas. I undantagsfall kan ett lagförslag läggas fram på initiativ av en grupp medlemsstater eller Europaparlamentet, på rekommendation av Europeiska centralbanken eller på begäran av Europeiska unionens domstol eller Europeiska investeringsbanken. Inom polissamarbete och straffrättsligt samarbete kan lagstiftningsakter antas på initiativ av en fjärdedel av medlemsstaterna. Genom lagstiftningsakter kan Europaparlamentet och rådet dels delegera befogenheter till kommissionen, dels ge kommissionen genomförandebefogenheter när enhetliga villkor för genomförandet av en lagstiftningsakt krävs. Utöver kommissionen ansvarar medlemsstaterna för att lagstiftningsakterna genomförs genom att vidta alla nödvändiga nationella lagstiftningsåtgärder.
Det ordinarie lagstiftningsförfarandet består i att Europaparlamentet och rådet lagstiftar gemensamt. Detta förfarande kräver att både parlamentet och rådet godkänner ett lagförslag för att det ska antas. Båda institutionerna har också möjlighet att ändra i lagförslaget under lagstiftningsprocessen. I regel fattar Europaparlamentet beslut med enkel majoritet, medan rådet fattar beslut med kvalificerad majoritet. Lagstiftningsakter som antas i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet undertecknas av Europaparlamentets talman och rådets ordförande innan de offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning.
Ett särskilt lagstiftningsförfarande består i att Europaparlamentet med medverkan av rådet, eller rådet med medverkan av Europaparlamentet, lagstiftar. I regel fattar Europaparlamentet beslut med enkel majoritet, medan rådet fattar beslut med enhällighet. Det finns tre olika typer av särskilda lagstiftningsförfaranden: samrådsförfarande, godkännandeförfarande och budgetförfarande. Samrådsförfarande innebär att rådet lagstiftar efter samråd med parlamentet, medan godkännandeförfarande innebär att Europaparlamentet eller rådet lagstiftar efter godkännande av den andra lagstiftande institutionen. Lagstiftningsakter som antas i enlighet med ett särskilt lagstiftningsförfarande undertecknas av ordföranden för den institution som har antagit dem innan de offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning.
Utöver lagstiftning fastställer Europaparlamentet också unionens budget tillsammans med rådet i enlighet med ett särskilt lagstiftningsförfarande. Budgeten måste vara förenlig med de årliga utgiftsbegränsningar som är satta i den fleråriga budgetramen. Europeiska kommissionen lägger fram ett förslag till budget baserat på institutionernas prognostiserade utgifter. Rådet behandlar budgeten först och antar sin ståndpunkt, som översänds till Europaparlamentet. Om Europaparlamentet inom 42 dagar godkänner rådets ståndpunkt eller avstår från att fatta något beslut, är budgeten antagen. I annat fall ska Europaparlamentet, efter beslut med absolut majoritet, översända sin ståndpunkt till rådet. I så fall ska en förlikningskommitté bestående av företrädare för parlamentet och rådet sammankallas för att nå en överenskommelse. Om en överenskommelse inte kan nås måste kommissionen lägga fram ett nytt förslag till budget. Budgetförfarandet avslutas med att Europaparlamentets talman förklarar budgeten antagen. Kontinuerliga sammanträden äger rum mellan Europaparlamentets talman och rådets och kommissionens ordförande kring budgetförfarandet.
I regel har Europeiska kommissionen ensamrätt till att lägga fram lagförslag. Enligt fördraget om Europeiska unionens funktionssätt kan parlamentet med absolut majoritet dock kräva att kommissionen lägger fram ett lagförslag och samtidigt sätta en tidsfrist för när detta ska vara gjort. Kommissionen är inte bunden vid parlamentets begäran, men måste motivera sitt beslut om den inte följer parlamentets beslut. Europaparlamentet fattar ett sådant beslut på initiativ av ett utskott, efter godkännande av talmanskonferensen, eller på initiativ av en enskild ledamot, efter att förslaget har behandlats av ett utskott. I de fall då Europaparlamentet har egen initiativrätt enligt fördragen kan ett utskott lägga fram ett betänkande inom sitt behörighetsområde till kammaren, efter godkännande av talmanskonferensen. Europaparlamentet kan också förelägga Europeiska unionens råd förslag om fördragsändringar.
Europeiska kommissionen är kollektivt ansvarig inför Europaparlamentet, som utövar parlamentarisk kontroll över kommissionen. Det är parlamentet som beviljar kommissionen ansvarsfrihet på rekommendation av Europeiska unionens råd och mot bakgrund av rapporter från Europeiska revisionsrätten. Om parlamentet saknar förtroende för kommissionen kan det anta en misstroendeförklaring med två tredjedelar av de avlagda rösterna och med en majoritet av ledamöterna. Om en sådan misstroendeförklaring antas måste kommissionen och dess ordförande avgå kollektivt, men kvarstår som en interimkommission fram till att en ny kommission har utsetts. Parlamentet har inte behörighet att avsätta en enskild kommissionsledamot, men kan uppmana kommissionens ordförande att göra det.
Parlamentets godkännande krävs innan en ny kommission kan utses. Först tar parlamentet ställning till förslaget till ny ordförande från Europeiska rådet, som måste ta hänsyn till det senaste Europaparlamentsvalet. Denna kandidat måste, efter att ha presenterat sitt politiska program, väljas av Europaparlamentet med absolut majoritet; i annat fall måste Europeiska rådet med kvalificerad majoritet föreslå en ny kandidat till dess att parlamentet har gett sitt godkännande. Den valda ordföranden ska därefter utarbeta ett förslag till ny kommission i samförstånd med Europeiska unionens råd. De föreslagna ledamöterna utfrågas i Europaparlamentet, innan parlamentet röstar om den föreslagna kommissionen i sin helhet. Utan godkännande av Europaparlamentet kan inte den föreslagna kommissionen utses. Om parlamentet godkänner förslaget utses slutligen den nya kommissionen av Europeiska rådet med kvalificerad majoritet. Europaparlamentet måste höras när Europeiska centralbankens direktion och Europeiska revisionsrättens ledamöter utses, och utser en ledamot till den kommitté som rådfrågas när en ny domare ska utses till Europeiska unionens domstol.
Utöver dessa befogenheter kan Europaparlamentet ställa frågor till Europeiska unionens råd och den höga representanten för utrikes frågor och säkerhetspolitik. Europaparlamentet mottar också en rad olika rapporter; en från Europeiska rådets ordförande efter varje toppmöte, en årlig budgetrapport, en årlig rapport om verksamheten inom området för forskning och teknisk utveckling, samt en årlig allmän rapport om unionens verksamhet, inklusive ett kapitel om den sociala utvecklingen, från kommissionen, en årsrapport från Europeiska centralbanken, och en årsrapport, en tillförlitlighetsförklaring samt särskilda rapporter från Europeiska revisionsrätten. Vart tredje år presenterar kommissionen också en rapport om icke-diskriminering och unionsmedborgarskapet, samt en rapport om ekonomisk, social och territoriell sammanhållning för parlamentet.
Europeiska kommissionen har rätt att närvara vid parlamentets samtliga sammanträden och kan uttala sig på egen begäran. Kommissionen måste muntligen eller skriftligen besvara alla frågor som ställs av Europaparlamentets ledamöter. Europaparlamentet kan också kräva att kommissionen lägger fram ett lagförslag inom en viss tid, vilket dock inte är bindande för kommissionen. Sedan 2010 håller kommissionens ordförande ett årligt ”tal om tillståndet i unionen” inför Europaparlamentet i september månad. Talet är inspirerat av den årliga ”tal om tillståndet i nationen” inför och följs av en allmän debatt i kammaren. I oktober månad antar kommissionen sitt arbetsprogram för nästföljande år som innehåller övergripande mål och en detaljerad sammanställning av vilka lagförslag som kommer att läggas fram mot bakgrund av ordförandens politiska program och tal om tillståndet i unionen. I december månad håller Europaparlamentet en debatt om arbetsprogrammet. Även Europeiska rådet och Europeiska unionens råd kan inbjudas till parlamentet. Vid varje halvårsskifte presenterar stats- eller regeringschefen från den medlemsstat som utövar det halvårsvisa roterande ordförandeskapet i Europeiska unionens råd sitt politiska program. I slutet av denna period sammanfattar stats- eller regeringschefen ordförandeskapets arbete. Rådets ordförande har även möjlighet att närvara vid andra sammanträden. Europaparlamentet har också en kontinuerlig dialog med den höga representanten för utrikes frågor och säkerhetspolitik.
Europaparlamentet beviljar Europeiska kommissionen ansvarsfrihet för genomförandet av budgeten på rekommendation av rådet och mot bakgrund av rapporter från Europeiska revisionsrätten. Parlamentet har vid två tillfällen nekat kommissionen ansvarsfrihet; den första gången var 1984 och den andra gången var 1998. Det andra fallet ledde till att en undersökningskommitté tillsattes för att utreda oegentligheter inom kommissionen. Kommitténs resultat ledde till att Europeiska socialdemokraterna som sista stora parti i parlamentet drog tillbaka sitt stöd för kommissionen, som därmed inte längre hade tillräckligt förtroende för att kunna sitta kvar. Kommissionen Santer avgick följaktligen innan någon formell misstroendeförklaring antogs av parlamentet.
Alla unionsmedborgare samt alla fysiska eller juridiska person som är bosatta eller har sitt säte inom unionen har rätt att ensamma eller tillsammans med andra medborgare eller personer göra en framställning till Europaparlamentet i frågor som rör unionens befogenhetsområden och som direkt berör den klagande. Europaparlamentet utser också för en period av fem år i taget en europeisk ombudsman, som ansvarar för att ta emot klagomål från unionsmedborgare och fysiska eller juridiska personer inom unionen om missförhållanden bland unionens institutioner, organ och byråer, med undantag för domstolen när denna utövar sin domstolsfunktion. Ombudsmannen ska undersöka och rapportera om dessa klagomål till parlamentet. Om ombudsmannen finner att missförhållanden råder ska han eller hon översända frågan till den berörda institutionen, organet eller byrån, som har tre månader på sig att besvara. Mot bakgrund av svaret ska ombudsmannen rapportera tillbaka till den berörda institutionen, organet eller byrån samt till Europaparlamentet. Varje år lägger Europeiska ombudsmannen fram en rapport inför Europaparlamentet om det gångna årets klagomål. Ombudsmannen är helt oavhängig från såväl Europaparlamentet som de andra institutionerna. Ombudsmannen kan bara avsättas av Europeiska unionens domstol på begäran av parlamentet om han eller hon inte längre fullföljer sina åtaganden.
Europaparlamentet upprätthåller nära förbindelser med de nationella parlamenten i medlemsstaterna. Det är talmanskonferensen som har ansvaret att sköta dessa förbindelser. Europaparlamentet informerar de nationella parlamenten om sin verksamhet. Två gånger om året sammanträder konferensen mellan parlamentariska organ för EU-frågor (Cosac), bestående av sex företrädare för Europaparlamentet (däribland de två vice talmän som ansvarar för förbindelserna med de nationella parlamenten) samt sex företrädare för varje nationellt parlaments organ för EU-frågor. Syftet med konferensen är att främja utbytet av information.
Europaparlamentets ledamöter bistås av dess sekretariat, som leds av institutionens generalsekreterare. Generalsekreteraren utses av parlamentets presidium, som även fastställer bestämmelserna om generalsekretariatet.
Bruttolönen för en ledamot av Europaparlamentet uppgick till 7 956,87 euro per månad under 2011. Innan valet 2009 var lönen beroende av vilken medlemsstat ledamoten kom ifrån, eftersom lönen var baserad på vad de nationella parlamentsledamöterna i respektive medlemsstat tjänade. Dessa bestämmelser ändrades efter år av diskussioner till att innebära lika lön för alla ledamöter. Lönen beskattas med en särskild europeisk skatt (nettolönen 2011 var 6 200,72 euro), men kan också vara föremål för nationell beskattning. Ledamöterna kan pensionera sig vid 63 år och erhålla full pension från parlamentet. Genom de nya bestämmelserna utgår reseersättning endast efter faktisk kostnad, och inte efter ett schablonbelopp. Lönerna finansieras också med unionens budget, istället för av medlemsstaterna som tidigare.
Enligt grundfördragen ska sätena för Europeiska unionens institutioner, organ och byråer beslutas i samförstånd mellan medlemsstaternas regeringar. Genom ett protokoll som fogades till unionens grundfördrag genom fördraget om Europeiska unionen den 1 november 1993, fastställdes sätena för Europeiska unionens institutioner, däribland Europaparlamentet. Enligt protokollet ska parlamentets officiella säte ligga i Strasbourg, Frankrike, men dess sekretariat ska vara förlagt till Luxemburg. Dessutom ska parlamentet hålla sina utskottssammanträden och extrainsatta plenarsammanträden i Bryssel, Belgien. I praktiken har därför parlamentet tre olika säten. Beräkningar av Europeiska gröna partiet visar att administrationen och de extra transporter som de olika sätena medför kostar unionsmedborgarna 200 miljoner euro varje år och bidrar samtidigt med 20 268 ton koldioxid. En studie från 2011 bekräftade dessa siffror. En studie av Europeiska revisionsrätten uppskattade kostnaden till 114 miljoner euro per år.
På grund av de ekonomiska och miljömässiga kostnaderna som de tre sätena medför, har olika initiativ tagits för att försöka begränsa parlamentet till Bryssel. Stödet för ett enda säte är stort bland ledamöterna i parlamentet. 88 procent av dem uttryckte i en undersökning 2011 att de föredrog att parlamentet skulle ha ett enda säte, varav 91 procent föredrog Bryssel. Stödet för ett enda säte har varit kompakt bland parlamentets ledamöter under de senaste åren, med ett stöd på 69 procent 2000, 72 procent 2006 och 70 procent 2010. Ett initiativ av dåvarande Europaparlamentarikern Cecilia Malmström i maj 2006, inspirerad av idén om ett europeiskt medborgarinitiativ, nådde över en miljon underskrifter, men eftersom frågan om institutionernas säten inte är ett av kommissionens befogenhetsområden kan den inte vidta några åtgärder. Inte heller parlamentet, som är den enda församlingen i världen med mer än ett säte, har rätt att fastställa sitt eget säte. I enlighet med fördragen kan endast medlemsstaternas regeringar med enhällighet ändra sätenas placering. I synnerhet den franska regeringen, som inte har blivit påverkad av någon kampanj, har meddelat att parlamentets säten är en ”icke-förhandlingsbar fråga”. I mars 2011 försökte parlamentet kringgå bestämmelserna genom att slå samman två månadssessioner till en och samma vecka och på så sätt i praktiken kunna undvika en av sessionerna i Strasbourg. Efter klagomål från Frankrikes regering meddelade Europeiska unionens domstol den 13 december 2012 att beslutet inte var förenligt med fördragen.
Samtliga Europaparlamentets handlingar översätts till Europeiska unionens 24 officiella språk. Varje ledamot har också rätt att hålla sitt anförande på något av dessa språk, och simultantolkning sker till övriga officiella språk samt till andra språk som presidiet kan besluta om. Vid utskotts- och delegationssammanträden sker översättning endast från och till de språk som används av de närvarande ledamöterna eller som någon ledamot begär. Detta gör Europaparlamentet till det flerspråkigaste parlamentet i världen, och med sina 350 fast anställda tolkar och 400 frilanstolkar är det också världens största arbetsgivare av tolkar.
Normalt översätts ett språk från ett främmande språk till tolkens modersmål. På grund av det stora antalet språk, varav vissa inte talas av så många, sker översättning sedan 1995 ibland i omvänd ordning; från tolkens modersmål till ett annat språk. Anföranden i mindre språk översätts ibland via ett tredje språk. Tolkarna behöver behärska åtminstone två andra språk utöver sitt modersmål. På grund av sakfrågornas komplexitet, kan tolkningen inte ske ord för ord. Istället måste tolkarna ta hänsyn till anförandets politiska budskap, oavsett deras egna åsikter, och använda korrekt juridisk terminologi. Detta kräver djup förståelse av de politiska frågorna och parlamentets funktionssätt, och förutsätter mycket förarbete. Svårigheter kan ofta uppstå när ledamöterna skämtar, använder ordvitsar eller talar för snabbt. Tolkavdelningen rekommenderar att ledamöterna talar på sitt modersmål, eftersom det underlättar för både ledamoten och tolkarna.
Medan vissa ser rättigheten att tala på sitt eget modersmål som en viktig del av deras identitet, har andra kritiserat språkbestämmelserna för att kosta för mycket. I en rapport under 2006 belyste dåvarande Europaparlamentarikern Alexander Stubb det faktum att en övergång till bara engelska, franska och tyska skulle reducera kostnaderna från 118 000 euro per dag till 8 900 euro per dag. Även om många ser engelska som det självklara språket som lingua franca, finns det de som förespråkar användandet av franska istället, då det anses tydligare och mer precist för rättsliga ändamål.
Enligt fördraget om Europeiska unionens funktionssätt ska ”unionens institutioner, organ och byråer utföra sitt arbete så öppet som möjligt”. Europaparlamentets sammanträden och handlingar ska enligt fördraget vara offentliga. Dessa bestämmelser bekräftas i parlamentets arbetsordning. Utöver sammanträdena i kammaren är normalt också utskottens sammanträden öppna för allmänheten. Sammanträdena är möjliga att följa i direktsändning eller i efterhand via parlamentets webbplats. Alla unionsmedborgare samt alla fysiska eller juridiska personer som är bosatta eller har sitt säte inom unionen har också rätt att få tillgång till Europaparlamentets handlingar. De flesta handlingarna finns tillgängliga på parlamentets webbplats, medan övriga lämnas ut efter skriftlig begäran. Tillgången till Europaparlamentets handlingar regleras, i likhet med tillgången till rådets och kommissionens handlingar, genom en förordning. Alla lagstiftningsakter måste offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning.
