Bajkalsjön (ryska: Озеро Байкал) är en sjö i södra Sibirien i Ryssland och har en yta på 31 494 km². Det är världens djupaste sjö. Det största djupet ligger på 1637 meter och 1285 meter under havsnivå, genomsnittet är cirka 730 meter. Sjön är 636 kilometer lång. Sjöns yta ligger 455 meter över havet. Det finns över 300 vattendrag som mynnar ut i sjön men den har bara ett utlopp, floden Angara, en högerbiflod till Jenisej. 1996 blev Bajkalsjön uppsatt på s världsarvslista.
Bajkalsjön ligger mellan Irkutsk oblast och Burjatien, inramat av Bajkalbergen, Stanovojplatån, Barguzinbergen, Burgasybergen och Sajanbergen. Sjön ligger i Bajkalgravsänkan, där Eurasiska kontinentalplattan och Amurkontinentalplattan glider ifrån varandra med en hastighet på cirka 4 mm per år. Gravsänkan är med sina 8–9 km världens djupaste gravsänka. Ett stort antal heta källor och förhöjd seismisk aktivitet pekar på att jordskorpan är mycket aktiv här.
I sjön finns 22 större öar, däribland världens fjärde största insjöö, Olchon (nära västra strandlinjen med en yta på 730 km² och en längd på 72 km) och ett stort antal mindre öar och klippor. Den största halvön är Svjatoj Nos ("Den heliga näsan", vid sjöns östra strandlinje) med 1 636 meter höga berg.
Vid sjön dominerar tempererat inlandsklimat. Solen skiner ungefär 2 000 timmar per år med en minimum på 77 timmar i december och en maximum på 275 timmar i juni. Den årliga nederbördsmängden är ungefär 450 mm. Lägsta värdet med 7 mm förekommer i februari och högsta värdet på 120 mm i juli.
Vintrarna (november-mars) har en medeltemperatur på -20°C samt är torra och kalla. I bergsregioner vid sjön finns vanligen snö från september till slutet av juni. I dalgångar och andra låga områden ligger snön från november till april. De lägsta temperaturerna är omkring -40°C.
Våren (april/maj) och hösten (september/oktober) är med två månaders längd mycket kortvarig.
Sommaren (juni - augusti) är med en medeltemperatur på 15°C jämförelsevis varm för kontinentala förhållanden.
Bajkalsjön är den största ansamlingen av flytande sötvatten på Jorden. Vattenvolymen är med 23 000 kubikkilometer lite större än för Östersjön. Avrinningsområdet för alla floder som mynnar i sjön är 1,5 miljoner km².
Vanligen räknas 336 större floder och ett oräkneligt antal mindre vattendrag som fyller sjön. De tre viktigaste tillflöden är Goloustnaja, Selenga och Bargusin. Floden Angara är idag Bajkalsjöns enda utflöde och även en av Sibiriens största floder. Om alla tillflöden skulle stoppas måste Angara flyta 400 år för att tömma sjön.
Under Jordens historia fanns ytterligare två utflöden. Den första fanns lite norr om Angara med anslutning till Lenaflodens dalgång. Floden blev avskuren på grund av bergsbildning. Det andra utflödet låg längre söderut. Vattendraget försvann i samband med en jordskalv för 16 000 år sedan.
I sjön lever över 2600 ryggradslösa arter. Av de kända arterna är 93% endemiska (det vill säga att de är unika för sjön). Djurarter finns även i sjöns allra djupaste delar. På grund av att sjön ökade sitt djup långsamt hade organismerna möjlighet att anpassa sig till de ändrade förhållandena. Det finns minst 53 olika fiskarter i sjön, däribland ulkar, vilket är egendomligt eftersom de flesta ulkarter lever i havet. De så kallade fettulkarna (Comephorus sp.) är de sötvattensfiskar som lever på störst djup, cirka 200–500 meter ner.
Fettulken är basföda åt bajkalsälen, som är den minsta kända arten av säl; det anses underligt att de inte har utvecklats då de borde ha funnits i sjön i runt 50 000 år. Det är inte klarlagt hur de har kunnat komma in i en sjö som ligger flera tusen kilometer från havet.Шаблон:Kb
Bajkalsjöns vatten hölls naturligt rent av cirka 230 arter märlkräftor som utgör 90 % av sjöns biomassa. Särskilt utmärkande är ett litet kräftdjur med namnet Epischura baikalensis som äter de minsta algerna och bakterier. Kräftdjuret är bara 1,5 mm långt men på en kvadratkilometer vattenyta finns upp till tre miljoner individer. Andra kräftdjur äter organiskt avfall som döda fiskar, drunknade insekter samt till och med däggdjur.
Efter andra världskriget blev regionen i stor skala industrialiserad. Viktiga steg var byggandet av Transsibiriska järnvägen samt av Bajkal Amur Magistral. Stora fabriker som framställer papper och pappersmassa etablerades i Bajkalsk (1966) och Selenginsk (60 km från sjöns östra strandlinje). Samtidigt ökade fisket betydlig. Avloppsvatten lämnades ofta orenade i sjön vilket orsakade större miljöproblem.
Pappersfabriken i Bajkals fick 2003 en kredit av Världsbanken som enligt Greenpeace låg vid 22,4 miljoner US-dollar för en omfattande sanering av sina anläggningar. Kostnaden för hela saneringen uppskattades med 33,5 miljoner US-dollar. Det visade sig däremot att projektet utfördes slarvigt och därför beslöt Världsbanken 2005 att frysa sina pengar.
För att motverka denna utveckling inrättades en del naturskyddszoner och nationalparker. Till exempel finns vid östra strandlinjen Transbajkal nationalpark. En annan nationalpark ligger söder om ön Olchon. I dessa nationalparker lever bland annat lodjur, björnar, hjortdjur och vargar.
Trots den nämnda industrialiseringen är området jämförelsevis glest bebyggt. Därför finns bara ett mindre antal vägar vid strandlinjen. Sjön tangeras i norr av Bajkal Amur Magistral och i syd av Transsibiriska järnvägen. De viktigaste flygplatserna finns i Irkutsk och Ulan-Ude en bit bort från sjön.
Under vintern när Bajkalsjön är täckt av is går flera vägar tvärs över ytan. Till några orter och öar är dessa pister de enda förbindelserna under vintern.
För närvarande etableras Great Baikal Trail som ska vara en vandringsled runt sjön när projektet är avslutat. Större badplatser finns inte då vattnets temperatur aldrig stiger över 10°C.
